kanske var det bara på låtsas. kanske vaknar jag med ett ryck upp från en värld full av knapptryck.
ångesten dövas temporärt av meningslösa meningar. fotografier av plast, inplastade, utlämnande, intetsägande.
genom ofrostat glas ser jag bara skuggan av fasaderna som rivits ner av oförnuftets piskande, bedövande vind.
det är en äcklig känsla av samhörighet som pressas genom din laminatmaskin för att fogas in i mallen, in i overkligheten, där allting hör ihop.

vi kan ändå inte andas här.

vi kan ändå inte leva här.



vi ska ändå dö.