(karma has no deadline)

Vem är jag egentligen
som upplever mening
i onykterheter när det
haglar vattendroppar
Egentligen är jag vem
Som helst Ställer frågan
utan att höja rösten
Förmår inte
fläcka ned denna
oslipbara diamant
med teckenspråk

I slutet av tunneln
finns en ny tunnel -

i hjärtat bara blod
torrsynen bölar ur dessa vitor
som utstrålar att svärtan inverterats
ur de luftförande broskgrottorna

mjuka andetag och stenhård
balans
mot mitt bröst
förlossar mig från skuld
detta liv
vet att släppa
mina ögon
genom brunnen
inte rädd för döden.


i sackaden
obegripligt vaken
förankrar tystnaden
som pulserar i ord
ingen mening med det
ingen av oss har något att säga
ännu
är vi unga
som hatar
att vi
känner
förakt

orala mytbildningar gör sig gällande
som klänningen från en våldtagen
hudomlighet framför den här världens
mur
som
ringlar
ut ur natthimlen
den bänder min nacke
jag har klättrat upp på muren
för att svaja under stjärnorna och
gör vad som är nödvändigt
ingenting är nödvändigt
i hjärtat bara blod och
på avstånd syns inte hur jag tittar ned, på sikt ser ekvilibristiken ut som en lek, en pojke fantiserar att armarna är vingar, försöker flyga
när jag svävande rör mig ovanpå
denna meteorid som kanske var en komet
i jakt på sin svans
utan minne
vilken horisont
som tippade mig hit
så vandrar jag längs de svarta linjerna
kring hennes ögonglober

men ett huvud mot min axel
virvlar fram
behärskad
känslostorm kring det
beundransvärdas
logiska öga
förankrad min
vilja till att inte finnas till
för något annat än det här
livet

under kvav måne
i ett mjukt rum
stryker hennes hud
tills vi kan somna
och födas igen











*
xx. av någon anledning pekar jag på allt som inte behöver synas, och samma gäller att hon gillar det, kanske ryms alla dessa ord innan detta nästa ord inom just detta ord: ångestromantik -






jag vet inte vem jag är
som förklär mig i frånvaron
som inte känner någon skillnad
men jag är bakfull och undviker solen
trots den psykiska skärpa som
för mig
går hand i hand
med berusningens försvinnelse i stoppuret
och jag är en metafor för världen
det mesta talar för det
och det handlar inte om ödmjukhet
men inte heller om omöjlige narcissos
eller kanske men
innerst inne ser rättvisan annorlunda ut
vet mycket väl att det inte går
att säga någonting om någonting
särskilt genom någonting som kommer av
eldens brinnande sanning
ingenting går att bygga
ingen mening trygg nog
orden är anspråkslösa
har aldrig sträckt sig längre än till drömmen
och allt det vill säga är att det går
att det är möjligt, allt möjligt , intet omöjligt

och jag läser vad jag skrev innan
allt förändrades: Du fanns inte
men kom till genom modet
att ta till orden och
nu när du uppenbarar dig
framför dessa ögon
som fördömt alltid är stängda
är du ett overkligt ljus, om en dröm
den jag så snart kommer minnas mig
uppleva någon gång i fjärran framtidsmörker
ett återkommande andetag i halsen på halvhjärtat









*
xxx.





dörren stängs
inte av vind livet
bränns vid precis
på någon sida
skiljelinjen
tåget går enligt tiden
motsatt jordens riktning
jag drar ned ett fönster
sträcker ut en arm, en lugg
blundar, tänker ingenting
mer än att det var inte
i går hjärtat kändes slå

så spåret leder
ut men bara ur skogen
in i en stad så hård
och, man bara och

du är natur
vi lämnar varandra
för oss själva att dö
en av oss kommer dö
trots att vi aldrig
skulle hinna bli
färdiga med varandra










*
xxxx.




i din ficka
med hur många hål är jag ett av dem
nödvändigt otyg
och hjärtat består
av separerade kamrar och slår
sina beståndsdelar ut och in

också du säger att man inte måste någonting
så jag låser blicken i din själ
tänker goda tankar

älskade människa
blixtrar kring svartsynen
lägger stenar i en cirkel
väntar intill eldstaden på solsken

min kärlek är en mänsklighet
som inte spelar någon roll
som säger att jag utnyttjar henne
som en ursäkt för att älska mig själv
och jag tror jag drömmer
varenda ord uttyder
allt som var; sorgen
över att ha blivit, mindre











*
xxxxx. Stäng ute nu [KAOS]




jag saknar dig
inte än, redan
kan jag ana att
så kommer det
att bli
dödlig

saknaden
gror i jorden
där gravitation sätter punkt
medan detta språket vägrar bilda mening -

blott blod som blöder
viskningen
faller ned i
spiraler
och landar likgiltigt
på marken ett vitt löv
på min tunga om hösten
du ser denna
du sörjer detta
och förstår bara ibland
varför jag vill räta ut
det urskeva
-de
att din aura är magisk

att jag saknar den
redan










*
xxxxxx.



förstår eller vill du veta
att poesierna tillkortakommer
av viljan att inte gå
in och ut ur karaktärer? vi är
här för att vi vill
göra det annorlunda
en enformigt tråkig mänsklig drift
men för hur många är det inte omöjligt?














*
xxxxxxx.





en idé om stjärnor som individer
krockar i mellangärdet, öppnar
ögonen och finner livet mitt
i öknen, fattar grepp
om luften och ignorerar
allt jag ser som inte är öken,
minns att det var en fruktansvärt varm dag
som ramlade utför horisonten till denna natt
som jag förstår när den smeker frost
på min panna, jag tänker att jag ingenting
saknar här på ytan, sätter mig ned på knä
och gör vad jag kan med fingrarna i sanden

ringar på vattnet och i trädet
liten kropp med små tankar
ord för dessa ljus som sammanstrålar
klart livet är stort
sätter luften i halsen
genom osynliga svallvågor
av sädesärlans kvidande
vägrar att tro något annat.












*
xxxxxxxx.






vet exakt hur det blir
eftersom det känner så:
en smärtgräns senare och
man har blivit oljud, flugväsen
och oerhörda solstormar
som lär fräta hål i regn
upplösa fallet -

vad ska man säga
frågan är sann
och om det blöder,
låta det blöda

när min första profet förkunnar,
allt för mig när jag står vid liv
och slåss som en härmapa
på bergets topp och stupkant
att om sanningen finns så är den pur
desperation och himlen är gjord av sten

då känner jag
att jag tänker så:
skräcken vore
att min själ
koagulerar

men kära du
tror inte på sånt
du benar ut
orimligheten
i det utkastade
och jag nickar
som en docka
vid liv
i dina ögon
dina dimmiga
dimmiga ögon
erkänner
att det här med
att vara kär blivit
och är ett löjligt allvar
-samt krig
och att det är som att jag
leker fram detta

och vad ska man säga,
du vet vad jag heter, tryggast
är kanske vad man alltid
har sagt: det kan bli,
det kan bli.












*
xxxxxxxxx.




du borde vara en stilla sjö vid tanken på mig
det är allt jag försöker bevisa
men förutsätter nästan att idén
om ett sådant du är för abstrakt och
obegripligt att jag håller det inne, sanningen
kring alla dessa ord: denna skräck
att inte längre vara värd livet
i ögonen på den övermänniska som
är kapabel till att göra vad som helst
så även jag, bilda en personlig mening
åt mig genom att konsumera mig
som är någon annan
smakar som vem som helst
och kan lika gärna dö
för njutningen och meningens skull
han är min fasa
idén om honom blev mitt omedvetna val
han våldtas vidare i helvetet på grund av mig, klart jag förtjänar det värsta.










*
xxxxxxxxxx.





en grogrund för ytan:
spela mig, jag är din vänstra
vinge avbildad i lera, om du verkligen
säker är på att du kan, missbildad
i stil med en högerhand, bli
min bitterljuva brygd, det
vore inte mer än rättvist
ty jag är redan din och
världbilder måste rämna sönder
och samman för att jämnas med marken så
låt oss tala om gud och
låt mig övertala idén om
att jag är den
ödmjukt ömhård och att det är
en kvinna som låts vara -

du är inte den enda som är drabbad -
det behöver ingen ljuga om -
jag är mina minnen
en ständigt brinnande bro
vars färg inte går
att bestämma på tu man hand -

hur många gånger har jag inte tänkt
någonting följt av att jag ska
minnas detta
och sedan inte gjort
det ens då jag försökt när
det bara är blod som rusar genom hjärtat

hur många gånger
kan man säga nu
att jag har tryckt
med tummen mot pekfingret
så benet knäcks -

rädslan
om den nu finns på riktigt
har berättat för mig
att det numera går att finna
logik i allt -

så nu håller vi ut
fantiserar om hur livet
för våra nära och kära
ska spela ut efter vår död



(ingen början inget slut)