A soul behind bars
bitar av choklad

Vem som helst som finner sin egen lilla tillvaro och vrå i världen tråkig och enahanda skall naturligt nog vilja att det kunde hända något litet mer i den. Som om själva ens existens var avhängigt att ens egna tillvaro då och då fick ett litet glädjeskutt, en vitamininjektion av förälskelse eller att bara gå ut i en mörk gränd av själen och få uppleva äventyret av att leka 'mr Hyde' för en stund eller två. 'Om jag bara hade pengar, skulle jag förverkliga mina drömmar'. Skulle jaget det? Eller skulle någon månads svirande och sökande efter det egna jagets verkliga sidor kunna krönas av något slags svar på ens fråga 'vem är jag?' Som för att kunna i ett först möjligt 'före' sedan kunna vakna upp i ett möjligt 'efter', fortfarande sugandes på en bit ren mjölkchoklad och drickandes en kopp hett och få uppleva, verkligen flyga med alla ens sinnen upp i en annan själens rymd. Sedan vakna upp med eftersmaken fyllandes munhålan och vilja öppna ögonen och se efter, var är jag nu någonstans? Har någonting alls förändrats?

***

Vampyren i min dröm såg på mig med något vädjande i sin blick, eller så var det bara som jag inbillade mig där jag låg uppflugen i innertaket bland gamla brända och inoljade bjälkar av trä. Så rullade hon åt sidan efter att ha givit mig en hatisk eller blodtörstig blick, jag kunde inte avgöra vilket. Men som om hon i mer mänsklig gestalt hade dagarna innan anat sitt oundvikliga öde att smittas som av rabies hade hon innålat i lakanet lämnat en not, tyg mot tyg. Där stod med prydliga bokstäver de enda orden 'Döda mig om...'. Vilket var tydligt nog. Jag satte tre skott i hennes kropp, ett i hjärtat, ett i pannan och ett i höger handflata.

***

Nurmi satt åter fastspänd i sätet efter att kulan tagit i väggen ovanför henne istället för i överarmen, axeln eller som ett lågflygande stridsflygplan träffande med ett sjukt nästan ljudlöst smackande in i vaden. Ali var skyldig henne kredit och själv var jag åter barfota och fick gå och köpa nya svarta strumpor. Rymdskeppet gav sig av för mina ögon. Nurmi hade än en gång räddats undan viss förödelse, stor uppståndelse och möjlig personlig förlust. Sedan ringde den satans telefonen och väckte mig till ännu en dag i tropikerna. Nurmi skulle få vänta till natten därpå. Som vanligt hade jag tvingats betala av till Alex, det lilla kräket till biträde som var en nagel i ögat på envar som intog sina måltider där. Krogen med illa ryktet, för dess minst sagt blandade klientel. Den var dock öppen för piloter, charmörer, glada eller utblommade blomsterhandlare, amatörer, väktare av natten och morgonljuset, moralens hantlangare och helt vanliga smågangsters. Nästa natt fick vänta. Mr C skulle kanske dyka upp och hämta boken. Dagens sjaskighet hade ännu inte helt som infunnit sig. Maskerad till charad. Svetten, ångesten och besvikelsen över att behöva vänta genomsyrade allt som ett vått lakan indränkt i nattliga dunster samt doften av urin.