Jag är av dina ögon Brutus, ja;
Av dina vackra ögon kalla svek.
Du för ord förlåtet utan förlikning.
Du för oskyldiga försägelser till mitt förtret.
Nej Julius tar inte del av din lag;
Så denne jag själv övergav.

En klippa i suset, i bruset av ett outtröttligt hav.
I berglagen mina minnen, och sakta skalas de av.
Dåsande lärdom abdikerat, av sand, jord, gräs och lav.
Håll mina tankar.
Här finner ingen rum.
Att finnas, att vänta.
Finns inte plats, knappt för en stund.

Jag är av ditt leende hotad, men;
Av min avbild värre än dem.
Jag har bråttom att förlåta.
Mitt eget uppvaknande ur vår skräddarsydda dröm.
Nej dessa frågor är blott naiva och blinda.
Dessa frågor jag fördrev men inte övergav.

En trappa till ljuset, till bruset, hör ett dunder från mitt hav.
Ser du vackra, ja jag fryser, klär inte i det jag tagit av.
Trevande mod och styrka, begravs i sand, jord, gräs och lav.
Håll mina tankar.
De suddas bort tum för tum.
Att briljera, att rämna.
Och endast ha sig själv att skylla stämningen skum.