Tillbaka på mitt hotellrum i San Diego frös jag som en nyklippt hundvalp medan jag drog av mig de våta kläderna.

Tack vare att jag varit i New York och Madison hade jag varma kläder i resväskan. Jag drog en ylletröja över en långärmad skjorta och ringde roomservice. ”På rummet serverar vi tyvärr bara snacks och drycker”, berättade en vänlig mansröst.  ”Men jag kan verkligen rekommendera hotellets restaurang! Den rankas bland de bästa i San Diego.”

Jag kände mig ruggig och ville helst inte lämna rummet. Men smörgås och pilsner framför TV:n verkade inte särskilt lockande.

Jag bytte tröjan mot en lätt kavaj och vandrade över till restaurangen, som låg i en angränsande byggnad. Rustik inredning, dämpad belysning, diskret bakgrundsmusik och helvetiskt effektiv luftkonditionering. 

Ingen hovmästare syntes till så jag valde själv ett ledigt bord. Klockan var bara strax efter fem på eftermiddagen så urvalet var stort. 

Kring ett större bord satt ett tiotal personer av båda könen och samtalade lågmält. 

Två ensamma unga män satt vid var sitt bord och slevade, med gaffeln i högerhanden, hastigt i sig sina varmrätter.
    De ville väl snabbast möjligt ut och uppleva San Diego by night, tänkte jag. 
Själv ville jag snarast möjligt gå och lägga mig.

”Godafton, Mr Mossberg! Jag heter Rodriguez, och det är jag som har nöjet att servera er ikväll!”

Jag hade inte ens hört honom nalkas på den mjuka heltäckningsmattan. det var också första gången jag upplevde att en servitör kände till mitt namn innan jag presenterat mig.
    Hans röst var artig och vänlig men på intet sätt inställsam.

”Önskar ni någonting att dricka före maten?”
”Har ni något varmt?”

Rodriguez tittade på mig.
    ”Får jag föreslå en dubbel whiskey samt ett glas hett vatten? 
    Först en liten klunk whiskey, sedan en större klunk vatten, det brukar göra underverk.
    Därefter kanske en japansk kycklingsoppa, serverad med ett sakévin som vi själva importerar. 
    Som huvudrätt rekommenderar jag idag ett stycke kalvfilé med legymer, råris och husets specialsås samt möjligen ett glas gott rödvin.”

”Det låter jättebra”, sa jag imponerad, ”kan jag få se på vinlistan?”
    ”Naturligtvis, men jag kan också rekommendera ett lokalt och mycket prisvärt vin som passar utmärkt just till kalv, och till vår milda, krämiga champignonsås.”
    ”Tack”, sa jag en smula handfallet.

”Får jag dessutom föreslå att Mr Mossberg flyttar till hörnbordet där borta”, sa Rodriguez och pekade.
    ”Javisst”, sa jag lydigt. 

Väluppfostrad som jag är hade jag satt mig vid ett bord för två.     Rodriguez ledsagade mig till det andra, större bordet och sa förtroligt:”Det är betydligt varmare här i hörnet, tack vare att köket ligger på andra sidan av den här väggen!”
    Jag log tacksamt.

Ännu idag kan jag inte minnas att jag ätit godare mat, eller fått bättre service, på någon restaurang i USA. 
    Trots att jag fortfarande kände mig lite ruggig mådde jag som en prins; alkohol vid rätt tid och i lagom mängder kan vara en välsignelse. 

När Rodriguez - som faktiskt hette så i förnamn! - kom med dessertvagnen var jag precis lagom mätt.

Urvalet, som till största delen bestod av läckra bakverk som dignade under färska frukter av alla upptänkliga slag, såg nästan ut som kompletta måltider.
    Precis när jag tänkte förekomma Rodriguez genom att vänligt men bestämt avböja dessert, sa han:
    ”Nej, jag vet! Vad ni behöver är naturligtvis ett fat varm jordgubbssoppa. Vi gör den med bara några strån rabarber samt en doft av kanel och serverar den ofta tillsammans med ett litet glas rumstempererad calvados.”
    Vad gör man?!

Sällskapet vid det stora bordet tycktes nu ha övergått från att prata allvar till att koppla av och umgås. 
    Deras kroppsspråk var avslappat och att döma av flera hjärtliga skratt hade de mycket roligt tillsammans. 

Den uppenbara huvudpersonen var en liten mörkhårig, trivsamt knubbig dam i femtioårsåldern. Hon tycktes ha den där märkliga utstrålningen som gör, att vissa människor alltid blir medelpunkt, oavsett omgivningen.

Jag satt och betraktade dem och smålog när Rodriguez kom smygande med den varma soppan. Han följde min blick, och sa:
    ”Jaså, ni har upptäckt henne!”

Jag kände mig ertappad och svarade, lite generat:
    ”Njaä, jag satt bara och funderade över hur det kommer sig att vissa människor, helt utan att anstränga sig, på ett så märkligt sätt kan dominera hela sällskap.”
    ”Ni känner alltå inte igen henne, Mr Mossberg?”

Jag tittade igen. 
    Kvinnan hade ett oerhört sött, nästan flickaktigt ansikte och ett leende som kunde smälta gråsten. Det var någonting med det där leendet...
    ”Det är ju Shirley Temple, ser ni väl”, halvviskade Rodriguez.

Javisst! 
    Nu såg jag! 
    De flesta kanske minns Shirley Temple mest som korksruvslockig, svartvit barnstjärna på trettiotalet, men i mitt hjärta är hon en strålande vacker tonåring i sena fyrtiotalsfilmer, som Fort Apache. 

Där omgavs hon av begåvningar som John Wayne, Henry Fonda, Ward Bond och Victor McLaglen, men det var bara för Hennes skull jag, i min ungdom, såg den filmen gång på gång på gång.
    ”Titta här, jag fick hennes autograf,” sa Rodriguez lyckligt och visade stolt en restaurangnota med den handskrivna texten ”Till Rodriguez med tack för en underbar måltid. Shirley Temple”.

Autografer har egentligen aldrig varit min grej.
    Men hallå! 
    Shirley Temple!
    Den första filmstjärnan som jag verkligen svärmade för!

Jag hade en period i mitten på femtiotalet, också, då jag var helt förhäxad av Audrey Hepburn som rådjursögd Prinsessa på Vift. 
    Den filmen gick på biografen Rialto i Göteborg, samtidigt som jag dels spelade barnteater och dels staterade på Folkteatern på tomten intill. 
    Det hände flera gånger att jag, mellan entréerna, smög iväg fullt sminkad bara för att få avnjuta någon futtiga minuter av den filmen. 
    Sedan fick jag rusa tillbaka över Järntorgsgatan för att inte missa nästa entré på teatern.

”Jag undrar om man vågar fråga henne”, sa jag och Rodriguez nickade ivrigt.
    ”Jovisst! Hon är lika vänlig och trevlig mot alla! Se här, ta en tom restaurangnota!”
    Han rev av ett blad till mig och tog därefter ett förväntansfullt steg tillbaka.

Då nös jag!
    Inte en gång, utan kanske tio gånger.
    Gudskelov hade jag en rejäl linneservett att nysa i, men ändå!

Mina kinder hettade och mina ögon tårades.
    Samtidigt reste sig Shirley Temples sällskap för att lämna restaurangen. Hon log vänligt mot mig där jag satt och nös, med halva ansiktet försvunnet i den alltmer sorgmodiga linneservetten.
    Så var hon borta.

Istället för hennes autograf hade jag en tom restaurangnota som jag sparade länge, länge. 
    ”Titta här”, kunde jag säga till mina vänner. ”På den här restaurangnotan har jag - inte - Shirley Temples autograf.”
    Varefter jag berättade mitt lidandes historia.

Hörde jag någon säga patetiskt?