Ännu en dag på den brinnande sidan. Där elden piskar min skrikande själ, om och om igen.
Fast på den sidan, där lågan aldrig dör, där glasväggen avskiljer total sorg, från ren lycka.
Jag står där, på ena sidan, och ser dig på andra sidan, där ängen pryds av grönska och liv.
Det är så vackert, där du står, den du är, som en ängel tagen från en bok.
Jag ser dig sitta där ensam, så vacker och ren i hjärtat, jag fångar varje rörelse, varje leende, varje
moment svaler mig för en stund, från den brinnande smärtan när jag skådar dig. Tiden går, känns som en
evighet, och en annan vandrar upp till dig, du tar hans hand och vandrar iväg. Jag står där och brinner i
förtvivlan och undrar om jag ens får se dig igen. En dag går, som en evighet den känns, och jag ser dig komma
ensam tillbaks, till den platsen på ängen än en gång. Du är ledsen och vissen inombords. Jag står och blottar
mitt inre, visar med all kraft att du ska gå till mig. Du ser inte. Ännu en vecka går, en annan står åter
igen vid din sida. Ännu en gång vandrar ni bort från mig, där jag står och brinner, av smärta och längtan. En
till månad, vad som åter igen känns som en evighet passerar och åter igen kommer du tillbaks ensam, trasig
och sårad. Jag vet att glasväggen har en dörr, en jag kan samla mod till att öppna så jag kan lämna detta
inferno, ta ett enda steg och gå fram till dig.

Men det är omöjligt, rädslan är oändlig, ett avvisande är förödande. Det enda jag kan hoppas på, är den dagen
då du ser mig stå där, brinnandes för dig, då du går fram och öppnar dörren, tar min utsträckta hand, och
låter mig vandra med dig, på den blommande äng jag skådat i evigheter, tillsammans för alltid.