Gaston de Aubegine stod som förstenad och kunde inte slita blicken ifrån sin blivade brud som likt Daniel i lejonkulan orädd satt och kelade med palatsets lejon. Hon hette Livia de Bailan och precis som Gaston var hon född i Frankrike, men som många andra flickor tjänade hon som hovfröken till drottningen av Jerusalem. Hon hade blivit bortlovad till Gaston och i morgon skulle de lämna Jerusalem och föras hem till Frankrike, där plikten som husfru väntade.

Liva smet i den stora buren där lejonhannen Leo väntade på att bli klappad. - Hej mitt älskade lejon, imon drar färden till mitt fosterland med den uppblåsta Gaston de Aubegine. - Han är väl stilig men alldeles för höga tankar om sig. Några tårar fäller hon, min älskade Leo vi råkas ej mer, jag kommer aldrig glömma er. Det väldiga djuret gnyr som en kattunge, ty han kommer sakna sitt trogna vårdarinna.
- Vad gör ni i lejonburen,hördes en högfärdig röst. - Lejonet sliter er i stycken förstår ni inte det. - Ser det ut som det gör det sa hon elakt och lutade sig mot kattdjuret och och klappade det. - Kom genast ut därifrån och gör er i ordning för vår avresa. - Då får ni komma hit och hämta mig. Gaston tog ett kliv emot buren,lejonet gav morrade hotfullt, Livia skrattade elakt - se den finner er obekväm. - Ni är dåligt uppfostrad var allt Gaston i ilskan kunde få fram. -Tydligen inte eftersom ni ville vigas vid mig. Plötsligt drar Gaston fram en dolk.
- Gå ut nu väser han eller jag sticker ner den. Hans allvar fick Livia att backa, hon visste att han skulle göra det, och Leo skulle dö.
Hon gick ut urburen och Gaston drog ner henne på golvet,och började slå henne. -Ingen kvinna tackar nej till Gaston -´Min blivande fru hånar inte sin herre fräste han mellan slagen.
Leo flög emot Gaston och slog till honom med tassen så han sårad föll ner mot golvet. Folk runt om hade oväsendet och hittade den blåslagna Livia och den skadade Gaston och drog de till sjukstugan.
Livia hoppades att Gaston skulle dra tillbaka förlovningen, men icke. I soluppgången började deras resa mot Frankrike.

De hade hamnat på europeisk mark och tog in hos Gastons gamle vän
Fredrico de Medici i hans palats. Både Livia och Gaston hade lidit av sjösjuka
så de hade inte möjlighet att umgås med varandra. Fredrico hade rustat till fest för att fira de blivande brudparet. De var ett väldans stohej med dans och glam. Livia dansade med sin blivande man, han var klumpig och inte lätt på hand och fot. Varför kunde hon inte äkta den andre herremannen Guy Lusignan, han som var så charmerande? Då hade varit kvar i Jerusalem och fórtsatt kela med sin älskade Leo. Saknaden efter Leo skar som i kniv genom hennes olyckliga bröst. Efter dansen gick hon upp till sin sovkammare där hon grät av sorg över lejonet. - Ah Madame de Aubegine hördes en en obehaglig röst. - Lämna mig i fred med min sorg väste hon till Gaston. - hur kan du sakna ett vilddjur du har ju mig smilade han. - Ja just det svarade hon surt.
Han satte sig på sängen och la handen om hennes bröst. - Jag har längtat på det här. - Vi är inte vigda protesterade hon, -det gör inget jag är ju här ändå.
Han tog ett smärtsamt grepp om hennes käke och tvingade att kyssa honom.
Livia vågade inte sätta sig upp emot honom. - Nu är du min väste han och slet av sig kläderna. Livia ryckte till när man smärtsamt trängde in, kändes som hon skulle dö här och nu.

Hon blundade så här skulle det bli i resten av hennes liv.