Jag stirrar, ser, naglar.
För hon sjunker, i vågor otämjda.
Det brinner vackert i hennes skugga.
Makthavarens arrogans, hysterin är kommen, anammad.
Lämna ord, mening, visa.
För inget räcker, vid tvivel hämmad.
Det letar hoppfullt vid hennes kinder.
Optimistens klagosång, till leende som välvilligt, utmärglad.

Jag skönjer, förnimmer, bemöter.
För hon märker inte, sitt mörker.
Spänningen dränker sig i skönhetens vånda.
Försägarens förnekelse, myten är kommen, avhandlad.
Det spänner, rycker, stelnar.
Alla begreppen, synden i fruktan.
Det vandrar tankar mot repris i akt.
Civilistens acceptans, vapnet nära till hands, avdammad.