Det var naturligtvis aldrig meningen att jag skulle göra det. 
    Men den tunga gjutjärnstekpannan stod på den smetiga gasspisen och jag hade fortfarande handskarna på mig. Så när han bara stod där och flinade och sa att jag lika gärna kunde dra åt helvete, och att det inte fanns några som helst bevis för mina påståenden, så var det som om någonting brast inom mig.
    

Det låg ett kallnat stekt ägg och två knapriga baconskivor i pannan och ägget slog en kullerbytta rakt upp i luften samtidigt som jag med full kraft drämde till honom på högra tinningen.
    
Jag har sällan tur, men just det där med 'högra tinningen' var lite av en vinstlott, för det gjorde att polisen tidigt ansåg att dådet var utfört av någon som var vänsterhänt. Så det var ingen snillrik uträkning av mig, det bara blev så.
    Hans stora kropp föll genast till golvet och ägget landade som en vitgul basker på hans låga panna, med det framträngande blodet som ketchup runtomkring. 
    ”Åh, din jävel”, sa han plågat, men det var tydligt att han inte var svårare skadad än att han tänkte resa sig upp och slå tillbaka.
    
De flesta av er såg antagligen hans kroppshydda på bilder i kvällspressen dagarna efter mordet. Tro mig, han var minst lika stor i verkligheten. Nästan två meter lång, och han vägde säkert hundratjugo kilo varav övervägande delen säkert utgjordes av  anabolstinna muskler. 
    Tidningarna gjorde en stor sak av att han hade varit med i Gladiatorerna i TV, men hans huvudsakliga inkomster påstods komma från uppdrag som torped för den organiserade brottsligheten.
    Med mina futtiga 72 kilo skulle jag ha varit en munsbit för en sådan råbiff. Så jag hade ju inget annat val än att dra till honom med stekpannan en gång till, nu så att dess kant med ett krasande ljud träffade honom mitt i pannbenet. 
    
I det ögonblicket insåg han nog att han borde ha gett mig mina pengar, för nu fick hans ögon ett uttryck av skräckblandad förvåning. 
    Han försökte säga något, men jag var inte intresserad. Så jag höjde det gamla stekjärnet igen, men när det åter närmade sig hans huvud föll han med en suck åt sidan och jag missade målet.
    
Jag såg genast att han var död.
    Hans iskalla ögon stirrade rakt fram och en liten rännil av blod banade sig väg ur hans vänstra näsborre, utför den illa rakade kinden och ner till det smutsiga golvet. 
    
Jag släppte taget om stekpannan och kände hur all kraft rann ur mig. Mina knän skakade okontrollerat och kunde inte längre bära upp min kropp. Jag sjönk ihop på köksgolvet där jag, lika graciöst som en säl på land, hasade mig bort mot väggen för att få någonting stadigt att luta mig emot.
    
Där satt jag i närmare en halvtimme och betraktade scenen framför mig:
    En köksmiljö som inte med bästa vilja i världen kunde kallas trivsam. En uråldrig gasspis, med fyra rostig brännare och en emalj som antagligen inte rengjorts på flera år. En ruffig matgrupp, bestående av tre uddastolar, en björkpall och ett haltande bord vars yta dekorerades av intorkade matrester. Ett nergånget linoleumgolv, delvis dolt av en smaklös trasmatta som såg märkvärdigt ren ut, så när som på den frans som nu höll på att missfärgas av hans blod. 
    

Intill spisen stod en flätad tidningskorg, till synes fylld med reklamblad från kvarterets livsmedelsbutiker. Till höger ett tvåluftsfönster som vette mot bakgården. Utan gardiner men med fördragna persienner som förhoppningsvis hindrade all insyn. 
    På den dammiga fönsterbrädan stod en grön, glaserad blomkruka med resterna av någonting som i sin prakts dagar möjligen varit en pelargonia. 
    På väggen över köksbordet hängde en rysligt ful väggklocka av lindblomsgrön plast.     
    På det smutsiga golvet ett lik.
    Och så jag.

Plötsligt kände jag en oerhörd längtan efter en cigarett, en både oväntad och bisarr känsla eftersom det var nästan trettio år sedan jag slutade röka. 
    

Men hela situationen var naturligtvis en smula bisarr. 
    Här satt jag, en ansedd distriktsåklagare vid tingsrätten i Göteborg, på köksgolvet i en främmande lägenhet i stadsdelen Haga, tillsammans med liket av en man som jag nyss slagit ihjäl trots att jag aldrig sett honom tidigare. 
    På mina svinlädershandskar och här och där på min vinterrock syntes små, fuktglänsande blodstänk från den döda kroppen. 

Bortsett från väggurets ödesmättade tickande var det alldeles tyst omkring mig. Ingenting tydde på att någon i omgivningen uppmärksammat det drama som utspelats i det ostädade köket. 
    Det hela hade gått mycket fort, och ingen av oss hade varit högljudd under det korta meningsutbyte som avslutades med att jag grep efter stekpannan. 
    

Mina blickar återvände till klockan som nu var tjugo minuter över elva. Det bleka solljus som jag anade utanför de dammiga persiennerna visade att det var en förmiddag jag bragt den storväxte mannen om livet.
    Jag visste inte mycket om honom då, bara att han var en flera gånger straffad våldsverkare samt att han bodde ensam i gårdslägenheten på Västra Skansgatan. 
    Och att han borde ha givit mig mina åttiofyratusen kronor.
    
Nu undrar förstås varje förnuftig människa hur det kunde komma sig att en kriminellt belastad man, som jag endast hade kunskap om via polisens register, kunde vara skyldig mig så mycket pengar.             
    Mig, en av samhällets verkliga stöttepelare! 
    Jag återkommer till det.
    Nu var jag emellertid tvungen att samla tankarna och fundera ut hur jag skulle trassla mig ur den här pinsamma situationen.

Två av de egenskaper som anses göra mig till en av rättvisans skickligare tjänare är ett stoiskt lugn och ett glasklart logiskt tänkande.
   Nu om någonsin fanns det anledning bevisa att detta stämde.         
    Jag började nerifrån. 
    Min vana trogen hade jag dragit ett par latexbottiner över skorna innan jag gick hemifrån. Mina lågskor i smidigt svart kalvskinn var handsydda och jag utsatte dem aldrig för någon typ av nederbörd. 
    Under den gångna natten hade ett tunt skikt av puderfin nysnö täckt stadens centrala delar. Säkert hade jag lämnat ganska tydliga fotavtryck, såväl utanför fastighetens port som på dess stensatta bakgård. 
    Tack vare det bleka solskenet fanns det dock goda chanser att dagsmejan skulle smälta bort mina spår, och dessutom skulle jag naturligtvis göra mig av med bottinerna samtidigt som jag utplånade mina blodstänkta handskar och den gamla överrocken, som jag för övrigt aldrig hade gillat.

Vid min anspråkslösa sommarstuga i Onsala, strax utanför Göteborg, hade jag under senhösten samlat en försvarlig hög vissna löv, grenar och kvistar som ändå skulle brännas. Dessa skulle nu få skatta åt förgängelsen tillsammans med mina klädesplagg. Kostymen var måttsydd men skulle ändå, för säkerhets skull, få förtäras av samma flammor. 
    

Skjortans vita manschetter granskade jag särskilt ingående. 
    Plagget var en julklapp från min son, den första gåva jag fått av honom som jag verkligen uppskattade. Trots att den föreföll helt fri från blodstänk beslutade jag att offra även den. 
    Sedan skulle jag gå till Törnstens på Södra Hamngatan och, med kontanta medel, inhandla en exakt likadan. Den nya skjortan skulle jag köra i tvättmaskinen ett par, tre gånger så att den såg lagom begagnad ut.
    Gudskelov var DNA ett närmast okänt begrepp vid den här tiden, så jag kände mig så här långt ganska nöjd med mitt tankearbete.
    
Då råkade mina blickar falla på ett par rejäla, gröna jägarstövlar som stod i hallen, precis utanför dörren till köket. Dessa födde snilleblixten att jag skulle ta av mig mina egna skor redan nu och lämna lägenheten klädd i den dödes stövlar. Även dessa skulle förstås få bli ett tillskott till vinterbrasan ute på Onsala.
    Baske mig, satt jag inte där bland lik och matrester och smålog förnöjt, trots min otrevliga belägenhet!

Utanför fönstret hade den bleka vintersolen gått i moln och det började redan mörkna. Jag beslutade mig för att lämna lägenheten genast. Risken för att någon skulle lägga märke till min sorti skulle antagligen öka när kvarterets piggögda skolungar var på väg hem. 
    I den flätade tidningskorgen fann jag en gammal konsumpåse som jag lade mina egna skor och bottiner i, innan jag drog på mig de gröna stövlarna. 
    De var minst fyra nummer för stora. 
    ”Bra”, tänkte jag. ”Lämnar jag några spår så kommer det att vara efter en person med avsevärt större fötter än jag”.
    Flera minuter stod jag sedan med örat pressat mot ytterdörrens vattrade glasruta innan jag var övertygad om att trapphuset var folktomt och att min flykt hade goda chanser att passera obemärkt. 

De pittoreska småbutikerna i Haga julskyltade på traditionellt sätt med halmbockar, tomtegubbar och julstjärnor, smaklöst utplacerade bland kantstötta kristallglas, deprimerande hötorgskonst och annat krafs som skulle vara svårsålt, även på en småländsk gårdsauktion. 
    Jag hukade under min gamla filthatt och höll mig nära intill husväggarna under den raska promenaden till bilen som jag, turligt nog, parkerat ganska långt från lägenheten på Västra Skansgatan. Bilen, en ljusblå Ford Anglia som sett sina bästa dagar, hade jag lånat av min son. Den saknade värme och under vintermånaderna, när han sällan använde den, stod den parkerad intill min egen Mercedes i garaget under min vitrappade Örgrytevilla. 
    I den villan hade min son växt upp och, på grund av en alltför eftergiven mor, utvecklats till en charmig men bortskämd yngling, helt utan ansvarskänsla.  
    Självklart hade han, vid vår smärtsamma skilsmässa femton år tidigare, valt att leva med sin lättpåverkade mor och hennes nye man, en missförstådd konstnär, som för mig gav begreppet 'toffelhjälte' ett utmärglat och skäggigt ansikte.  
    
En och annan förbipasserande kastade en flyktig blick på mig när jag vandrade mot Södra Allégatan, men ingen visade några tecken på intresse för den man som, med överdrivet stora steg och i alltför stora stövlar, hukade för den snåla vintervinden. 

Den gamla Anglian var parkerad i närheten av Feskekôrka och jag passade på att inhandla ett halvt kilo svindyra Smögenräkor innan jag gick till parkeringsplatsen.     Parkeringsmätaren visade rött, men jag hade gudskelov inte blivit lappad. Jag slängde in konsumpåsen i baksätet, placerade räkorna i sätet intill mig och startade min färd mot Onsala.

Det var nästan ingen trafik på Särövägen och, precis som jag anat, hade middagssolen smält bort den sparsamma nysnön. Färden till min kåk på Onsalahalvön tog knappt en timma och det fanns fortfarande en strimma ljus kvar vid horisonten när jag svängde upp framför entrédörren.
    Min enkla stuga låg i utkanten av ett område som uteslutande bestod av fritidshus vilka nu stod ödsligt tomma. Att tända en brasa när mörkret nalkades skulle förstås väcka onödig uppmärksamhet. Istället beslutade jag mig snabbt för att bara nödtorftigt gömma mina blodiga kläder och vänta med den viktiga brasan till morgondagen. 
    
Från biltelefonen, som jag klokt nog flyttat över från min Mercedes, ringde jag kontoret och fick veta att ingen sökt mig. Jag berättade att jag inte skulle komma in mer den dagen och ringde av. Därefter letade jag upp lite kläder och att par gamla gympadojor som jag kunde ha på mig under hemfärden. 
    Mina blodiga peredlar gömde jag, tillsammans med den dödes gröna stövlar, under krypgrunden till sommarhuset. Sedan drack jag ett glas vatten och körde hem till Örgryte med övertygelsen att jag var på god väg att sudda ut alla spår av min skuld i det som inträffat på Västra Skansgatan. 

Under hemfärden funderade jag över dagens händelser. 
    Allt hade börjat samma morgon, när brevbäraren kom och jag öppnade saldobeskedet från Postgirot. Då upptäckte jag att där saknades åttiofyratusen av de etthundratusen kronor som min son lovat sätta in för mig. 
    

Någon dag tidigare hade jag sålt en liten tuschteckning av Marc Chagall, en charmig men föga känd bild, som jag köpt billigt vid ett besök i Cannes några år tidigare. Själv hade jag alltid tvivlat på bildens äkthet, men det gjorde inte den lättrogne köparen som betalade både bra och kontant. 
    När jag nu ringde min son, för att få en förklaring till de saknade pengarna, föll han i häftig gråt och påstod att han blivit bestulen! Han hävdade att den skyldige var en skrämmande och brutal typ som han hade någon slags ouppklarade affärer med.
    ”Han bara tog pengarna och stack”, snyftade min son. 

Jag måste erkänna att hans omogna gnäll gjorde mig en smula upprörd. 
    Min son eller ej så hade ju karl’n hunnit bli mer än trettio år och borde rimligen kunna ta vara på sig själv!
    ”Men pappa, han tillhör inte dem man bråkar med”, snörvlade min son och jag formade framför telefonluren mina läppar till ett ljudlöst ”ynkrygg”. 
    Jag misstänkte genast att stölden var resultatet av något mellanhavande som gått snett, men som respekterad distriktsåklagare varken ville eller kunde jag ha någon vetskap om min sons oegentligheter.
    Istället tvingade jag ur honom tjuvens adress och sedan gick allting, som ni redan förstått, både fort och käpprakt åt helvete.

I den vanliga världen, den som skymtade utanför mitt trygga villafönster, var det bara fyra dagar till julafton och stora, tunga snöflingor skapade överdrivna förhoppningar om en vit helg. 
    Men i min egen begränsade värld rådde ett förlamande kaos, kopplat till en växande skräck.             
    Vad hade jag gjort? 
    Vad skulle hända nu? 
    Hade någon sett något? 
    Hade någon hört något? 
    Hade kanske klädesplaggen jag gömt under sommarstugan redan dragits fram av en energisk och nyfiken räv, så att de nu låg ute på tomten, fullt synliga för alla när morgonljuset återkom?
    Oförmögen att somna tillbringade jag den kommande natten sittande i en fåtölj, och fyllde ofta på det whiskeyglas jag placerat inom bekvämt räckhåll.

Morgonen därpå bytte jag kläder, rakade mig och borstade tänderna innan jag, som vanligt, körde in till kontoret, trygg i förvissningen att rödsprängda ögon är en vanlig åkomma bland rättvisans tjänare i rikets andra stad.
    Tio minuter över nio ringde telefonen. Det var min gamle vän, kommissarie Alvar Bengtsson, som frågade om jag hade möjlighet att genast komma till polishuset på Skånegatan.

Genast!?! 
    Mitt hjärta hoppade över två slag. 
    Vad hade hänt? 
    Vad hade gått fel? 
    Vad visste de? 
    Var jag redan avslöjad?  
    
I andanom såg jag de sensationella tidningsrubrikerna: ”Känd distriktsåklagare skyldig till brutalt mord”. 
    ”Stekpanna krossade TV:stjärnans skalle”. 
    ”Rättsväsendet bävar efter skandalen i Haga”.
    Men - tänkte jag nyktert - om de verkligen visste något säkert skulle de väl knappast be mig komma? 
    Då skulle de väl skicka en firmabil att hämta mig?

Alvar Bengtsson väntade i entréhallen när jag kom fram till polishuset.
    Han grep mig i rockärmen och drog hastigt in mig i ett litet samtalsrum, varefter han noga stängde dörren om oss.
    ”Bertil”, sa han. ”Jag är ledsen att behöva informera dig om att vi har gripit din son för överlagt mord.”
    
Plötsligt kände jag en nästan obetvinglig lust att skratta. 
    Min son, den sillmjölken!         
    Att bara inbilla sig att han skulle kunna ta död på någonting större än en undernärd mygga var faktiskt komiskt.
    Men Alvar Bengtsson fortsatte skoningslöst.
    ”Vi visste redan att din son haft ett flertal olagliga affärer med den mördade, och hans fingeravtryck finns överallt på mordplatsen. Till yttermera visso har han inget som helst alibi och, kanske viktigast av allt, han har redan erkänt!”

Jag kände mig helt förvirrad. 
    Jag hade under åren tyckt mig ha många anledningar att ifrågasätta min sons intelligens, men att han skulle ta ansvaret för ett mord som någon annan begått överträffade mina värsta farhågor.
    Minst lika förvånad blev jag när jag plötsligt hörde mig själv säga: 
    ”Ni har gripit fel person, Alvar. Det är jag som är den skyldige!”
    
Alvar tittade medlidsamt på mig och log ett blekt leende. 
    ”Det där har din son redan sagt att du skulle hävda. 
    Det är mycket kärleksfullt, Bertil, men också fullständigt meningslöst. 
    Din son är vänsterhänt, vilket stämmer väl med mordbilden. Hans fingeravtryck fanns på mordvapnet, en gammal gjutjärnsstekpanna, och han hade flera spår av den dödes blod på sina kläder. 
    Dessutom ringde han själv polisen från mordplatsen, och flera grannar intygar att de både sett honom där och hört hur situationen utvecklades. 
    Och de fotspår vi säkrat på och omkring brottsplatsen tyder på att brottet utförts av en person som, till skillnad från dig, har rejält tilltagna fötter.” 

Först kände jag naturligtvis ett oerhört starkt behov att opponera mig. Att skydda sin avkomma är ju en av däggdjurens starkaste drifter!
    Men kanske var det åter mitt stoiska lugn och logiska tänkande som fick mig att tiga och trots allt låta utredningen ha sin gång.
    För det här var ju i grund och botten ett problem mellan rättvisans tjänare och min son, en ryggradslös person som var känd som både opålitlig och kriminellt belastad. 
    Min egen roll i den tragiska historien kunde ju betraktas som perifer och speglade på intet sätt min förfinade karaktär, som också låg till grund för mitt anseende. 
    Så om grabben blev åtalad och fälld var det inte mer än rätt att han fick stå sitt eget kast.

Och håll med mig om att det i grund och botten hans eget fel!
    Det var ju hans jävla schabbel som gjorde att jag förlorade mina åttiofyratusen kronor! 
    Följaktligen var det ju också hans agerande som, om än indirekt, styrde mina steg till den där lägenheten på Västra Skansgatan, där den flottiga stekpanna stod och väntade på att göra mig till mördare.

Dessutom talas det ju faktiskt redan i Bibeln om en arvsynd som våra barn skall sona. 
    Så någonstans inom mig tycker jag faktiskt att en gudomlig rättvisa har skipats.
    
Om ganska exakt två år beräknas min son släppas på fri fot, efter åtta år i fängsligt förvar. 
    Det sägs att han under tiden har utvecklats till en samhällsmedborgare med en föredömlig inställning till frågor av etisk och moralisk natur.
    Det vore faktiskt på tiden.