Höstens smicker och varma famn
Vindens visor som andas mitt namn
Själen vaggas i himmelsk magi
Den vaggar sig fram i ren harmoni

En rosenknopp, så grann och fragil
Dess skönhet syns på avstånd i mil
Mot en molnfri himmel sträcker den sig
Om än vintern nalkas bryr den sig ej

Som bedjande barn vill den växa sig stor
Jag betrakar den rofyllt som barnets mor
Vi lever i nuet, knoppen och jag
Vi lever för varje andetag

Knoppen vaggar i takt med min själ
Hösten vill oss inget annat än väl
Om än rimfrostens tid är att vänta
Lämnar knoppen och jag inte varandra tomhänta

Nu äntligen förstår jag livets melodi
Jag förstår varför himmelen är molnfri
Jag förstår orden som lämnar min kropp
Jag förstår min lilla rosenknopp

Insikten kommer när vi river smärtornas borg
Att poesi inte alltid präglas av sorg