Det förflutna står och stirrar mig i ögonen och vägrar titta bort

Jag försöker bryta kontakten men blicken vill inte lossna

Jag försöker låta mig knäckas och överlämna mig till smärtan

Men den vill inte ha mig



Jag svor att jag aldrig skulle låta mig rubbas

Att jag aldrig skulle låta dig se konsekvenserna

Att aldrig skrämma någon på det sättet igen

Men jag antar att det är lättare sagt än gjort när man sakta dör inuti



Vad blev det av mig egentligen?

Trodde jag verkligen att jag kunde lämna det tidigare livet bakom mig när saker och ting förändrades?



Jag trodde visst fel