Så vi låg där i rummet utan tak.
Eller att kalla det ett rum var en överdrift, i princip var det fyra träväggar ställda i en fyrkant ute på hustaket vilket bildade rummet vi låg i. Katrins kroppsspråk hade redan tidigare under kvällen visat att detta skulle bli en tuff och utmattande natt. Sättet hon talade till mig och till andra män, hur hon rörde sig, höll sig lätt distanserad från mig, alla dessa små tecken bildade tillsammans en bild av ett kommande raseriutbrott.
Så jag var inte förvånad när hon knuffade till mig precis i det ögonblick jag började dåsa in i drömmarnas värld.
Det var det vanliga tjafset. Börjat bli rutin nu.
Otrohet.
Min otrohet.

Trots förlåtelse och en överenskommelse om att starta om på nytt kunde hon uppenbarligen inte släppa det hela. Hennes anklagelser blev mer och mer högljudda och jag undrade vad det spanska paret bakom den centimeter-tunna träväggen tänkte och om de kunde förstå Katrins ord mellan gråten och skriken trots att de inte talade ett ord svenska. Vi hade mött dem på en liten tågstation några mil söder om Mumbai. Jag och Katrin var totalt vilse på stationen och ingen kunde hjälpa oss med vilket spår vårt tåg skulle komma in på. Medan jag stod och frenetiskt försökte tolka informationen på biljetten och jämföra den med den stora 50-tals skylten som analogt visade var och när tågen skulle komma in, uppenbarade sig plötsligt ett annat turistpar.
Jag vet inte hur det är nu, men på den här tiden var det speciellt att träffa andra turister i Indien, givetvis med undantag för Goa, dit hippies vallfärdat tillsammans med drogturister sedan 60-talet.

Efter en snabb diskussion med Katrin bestämmer vi oss för att fråga dem om hjälp och vi går fram och hälsar. Jag börjar på engelska förklara vårt problem och undrar om de kan hjälpa oss att hitta till rätt perrong. De båda ser ut som frågetecken. Jag noterar att kvinnan har en spansk-engelsk frasbok i handen och hon börjar på bruten engelska förklara att de är spanjorer som reser runt i Indien. Sara är hennes namn, mörkt hår och mörka ögon, med en mycket stark accent som skulle avslöja henne som spanjorska överallt i världen. Dessvärre talar bara mannen spanska och hon väldigt lite engelska och de är mer vilse än oss, dock visar det sig att de skall med samma tåg som oss, tillochmed till samma stad.
Så nu består följet av mig själv, en halvt hysterisk Katrin, alltså min flickvän, och ett spanskt par, Jorje och Sara, som inte kan göra sig förstådda på engelska.
Då och då händer det att jag befinner mig i situationer där jag finner att jag mot min vilja är tvungen att axla någon form av ledarroll eller liknande och detta är en sådan så jag ger mig ut från ljuset som lamporna vid spåren ger och in i mörkret för att leta reda på någon som kan hjälpa oss.
Vi kom med tåget.
Nu började Katrin snyfta högljutt för att sedan gå in ett av hennes raseriutbrott där hon börjar slå sönder saker, säga de värsta sakerna hon möjligtvis kan tänka ut till mig och riva, klösa, sparka och slå på mig. Jag drar henne till mig och försöker lugna henne.
Samtidigit som hon gråter och svär åt mig, hatar mig, vill aldrig mer se mig, för hon ner sin hand mellan mina ben och jag lovar henne att det aldrig kommer upprepas, hon är den enda för mig, jag älskar henne, det hela hände för så länge sedan det skulle aldrig kunna ske nu när jag insett att hon är den rätta.

Och jag menar det.
Inga kalla lögner den här gången.

Vi faller ner på madrassen som är utlagd på stengolvet som egentligen är husets tak. Katrins stön hämnas inte av vetskapen om de tunna träväggarna och det spanska paret bakom dessa.
När vi ligger där, utmattade och tömda, täckta av varandras kroppsvätskor, tänker jag på Sara, om hur hon måste ha hört allt och jag tänker på hennes kropp, hennes ansikte och hennes starka spanska brytning och bestämmer mig för att imorgon skall jag försöka lära känna henne bättre.