Jag breddar min vingar, men jag kommer ingen vart. Fastklamrad till grenen, försöker jag desperat att lyfta. Varför kan jag inte göra som de andra och släppa allting, är jag menad att vandra medan de andra svävar.

Jag ser hur alla andra lyfter iväg, iväg ifrån grenen som nästan har knäckts av deras vikt. De släpper sina tankar, svävar mellan molnen och blickar ner på dem som fortfarande vandrar med sina bekymmer.

Jag känner vikten av mig själv tynga ner grenen, hör hur den knastrar och söndrar sig, snart ger den vika för allt den håller uppe. Kommer jag falla eller lyfta om den gör det, kommer jag att tvinga mig själv gå med vikten, eller gör jag som de andra och släpper vikten och långsamt höjer mig upp mellan molnen.

Grenen börjar styckevis att spillror likt en spegel som faller från väggen och når marken. Jag känner att grenen inte håller min vikt. Så jag förbereder mig för att falla, för jag kan inte flyga som de andra.

Istället får jag visa mig stark, medan jag går med min vikt höjd ovanför mitt huvud. Detta är mitt tillfälle, det är dags att visa att man kan gå med vikten ovanför sig och vara stark, istället för att lyfta mot skyn och lämna vikten efter sig.

Det är de enda som far igenom mitt huvud, medan jag känner grenen åtskiljas från stammen, och jag faller från grenen ner mot marken.