Du blickar ut mot imorgon, men dras tillbaka utav igår.
I trasan du beskyddar i skallen, ifrån alla monster, har tårar torkats upp med tiden, given för hur du idag mår.
Medan vi står där utan förståelse vart du vill ta vägen, och luften sakta försvinner ur dig, behövs det en som förstår.
Du hör ett kraftigt duns, dock inte ifrån det kristallklara stengolvet, utan ifrån den heroiska handen mot bröstet för att berätta att du idag avstår.
Med en djungelvarm luft strömmande mot ditt öra viskar, jag har sett dina fotspår, jag förstår.