En gång i tiden rör jag mig obehindrat och mjukt.
Men jag står stilla nu,
helt,
vill jag stilla oron.
Oron över att lugnet aldrig kommer till,
eller kanske egentligen inte ens finns till.

10850 dagar
Händer, svarta av smuts, girighet, lust...
Det händer gång på gång,
att jag slås utav hur jag inte klarar av
att slå bort tankar som vandrar på förgångna stigar.

217miljoner andetag har pressats sig igenom mina läppar.
Läppar spröda, svagt färgade av spruckna löften,
Det ligger en lätt blodröd slöja över varje yttring.

Ögonen,
sanna än,
men snälla du,
se mig inte för den jag är,
inte än,
inte klar,
inte över något.

Uttömd men aldrig tom,
tvärtom.
Fylld till bristningsgränsen i gränslöshetens omfång.

60tusen tankar om dagen, under dagen,
har stigit mig åt huvudet,
gjort mig svag.

Ett stoff i alltet,
i nuet framförallt.
Ett sandkorn i calimanens heta inre,
låt mig stilla stå här,
låt det guldbruna skimret försvinna ut i havet,
när tiden runnit ur mig.