Blicken gled över häcken i samma takt som tankarna gled över en tidsrymd som inte rymde mer tid än det tog att sammanbinda vyn med tanken. Oförvånat och delvis ointresserad registrerade fröken Lilja att det mest intelligenta på andra sidan var de bruna ögon hon nu mötte. Hunden, vars namn hon inte visste och heller inte hade behov av att ta reda på, verkade nyfiket betrakta henne och olustkänslan av detta betraktande fick henne att rygga undan. Hon vände tvärt på klacken, som egentligen var en mjuk sandalsula och inte alls en klack i den bemärkelsen, med ryggen demonstrativt emot de intenstivt studerande bruna ögonen, utan att för dens skull demonstrera någonting. Istället återgick hon till att samla de flyende tankarna på dagens agenda.
Gäspningarna avlöste varandra som tågen på Centralstationen i Malmö, ofta och långsamma. Fröken Lilja konstaterade lojt att det egentligen inte fanns något av vikt på agendan som var viktigare än något annat. Med beslutsam obeslutsamhet bestämde hon sig istället för att skjuta upp de saker som kunde göras under dagen till en annan dag. Var det inte det som var vitsen med det hela så visste hon inte vad den var.