Han satt ensam på en sten,
vaggade fram och tillbaka.
Han vaggade någon i sin famn,
en livlös kropp.

Den röda vätskan dröp om hans läppar och händer,
metallsmaken var stark i hans mun.
Han stirrade,
stirrade rakt ut i tomma intet.

Hans blick var tom,
Hans ögon saknade både iris och pupill.
Det ruttna tandköttet stank och förpestade hans måltid,
också smaken var outhärdlig.


Hans likbleka fingrar kramade,
kramade hårt om det vaggade offrets nacke.
Hans naglar trängde in igenom den vaggades hud,
Han slickade med sin långa kluvna tunga,
Slickade i sig allt det blod som strömmade hur såren efter hans naglar.

Han svalde blodet och började sjunga,
han sjöng och vaggade, vaggade och sjöng.
Han log med sin tandlösa mun,
Detta vad var minst sagt en furstlig frukost!