Semester i city

En stad som log emot oss med ett myller av skrattande människor som hade fest i blicken. Veckan hade varit perfekt, en sol som värmde våra sommarbruna ben. Korta såsom längre möten med släktingar och vänner. Fantasin bjöd till upptåg och trams. Slumpen gav oss många episoder att skratta åt. Sista kvällen kom. Förväntningarna var höga. Stan bjöd till fest med skumpa, mycket skumpa.

Jag vaknar. Jag ser mig omkring det ser ut som jag ligger i en korridor. I en säng, en sjukhussäng. Det svider i pannan. Känner efter med min friska hand. Ovanför mitt vänstra ögonbryn har jag ett sår, håret är kladdigt. Min arm, hela min vänstra arm brinner. Upptäcker att det springer någonting vitt fram och åter i korridoren, som spö¬ken på jakt. Jag fry¬ser av svetten som kyler min kropp. Jag kan inte röra mig för då börjar knivar dansa i min arm. Jag försöker kalla på hjälp. De hör mig inte jag orkar inte, kan inte skrika. En annan patient hör mina svaga viskningar och ropar till de vita. En av dem böjer sig över mig, jag söker och finner hennes tomma blick, jag viskar:
- Jag har så ont kan jag få något…
- Nej! Du måste vänta på ronden. säger hon kallt.
- Kan jag få en cigarett?
- Jag har då ingen cigarett åt dig.
- Jag har själv.
- Vänta med det. Snäser hon, med en lukt av förakt.
- Ett glas vatten, innan jag har uttalat orden är hon borta.

Jag försöker att bedöva smärtan genom att slappna av. Kryper in i mig själv, domnar och somnar. Vaknar och behöver byta läge för smärtan dunkar i armen. Tålmodigt kallar jag på hjälp medan tysta små saatana, perkele slinker över mina läppar. Var finns min finska sisu eller det kända finska temperamentet? Konstaterar att jag är försvenskad. Snällt ber jag om hjälp.
Det kommer någon. Jag ber:
- Hjälp mig att byta läge.
Ömt tar hon min lealösa arm så att jag kan byta sida, och säger:
- Jag förstår att du har ont.
En ängel finns bland dessa flygande spöken. Smärtan är inte borta men det var skönt att höra en vänlig röst. Knivarna i armen lugnade sig, jag somnar.

En hop vita väcker mig med sitt mummel. Jag sätter mig upp i sängen trots min brin¬nande arm. Den finska sisun finns där. Hjälpen är här, pinan är slut. En av de vita kommer närmare och frågar:
- Var har du ont?
Jag pekar på min arm med den friska handen. Han klämmer lite, bara lite. Jag känner de kalla svettdropparna i pannan. Medan de vita försvinner bort hör jag något om röntgen. Jag börjar vänta på detta under som kallas röntgen. Jag väntar i en tom, lång korridor. Smärtan dansar jag måste hitta ett läge för armen så att inte eldflammorna når den. Sätter mig tillrätta i sängen och somnar. Vaknar av att en av de vita flyger förbi och säger:
- Har du så ont?
Ingen ide att svara för hon är borta.


Två av de vita väcker mig med orden:
- Du ska få komma till en sal.
De rullar iväg med mig till ett rum, parkerar min säng vid fönstret och ger mig en alarmklocka sedan går de ut utan ett ord.
Smärtan härdar väntan lång. Jag ringer på klockan vill ha hjälp.
In kommer en av de vita. Hon tittar på mig, och jag säger:
- Kan du hjälpa mig att byta läge?
- Klarar du inte det själv? Säger hon och ser på mig uppifrån med ett flin.
Hon kommer närmare tar tag i mig. Jag ser stjärnor och raketer. Jag tackar och hon går. Försöker sova.

Jag rycker till när en bastant av de vita trampar upp hjulen på min säng och säger:
- Du ska på röntgen.
Då ser jag min nya rostfärgade kavaj i fotändan av sängen och säger:
- Kan du hänga upp kavajen, den blir skrynklig av att ligga där.
- Jag tänker inte stryka den åt dig. Påpekar hon.
Jag får tag i min haka som håller på att falla ner mellan mina ben och säger:
- Det bad jag inte om.
Detta bastanta spöke tar fram en skål av papp, och säger:
- Så var det dina juveler och sträcker fram skålen.
Jag tar av mig mina smycken och lägger dem i skålen, medan jag stint ser henne i ögonen, hon viker undan sin blick. Hon lägger skålen på bordet vid fönstret, slänger min kavaj i fåtöljen i hörnet av rummet och sen bär det iväg.

På röntgen biter jag ihop, tackar mitt finska ursprung, håller andan och så var det
gjort. Efter en åktur i korridorer och hissar är jag på rummet igen. En av de vita kom¬mer in till mig och säger:
– Du ska in på behandling. Din arm är bruten och axeln ur led. Det sa vi redan på ronden men nu har de sett det på röntgen.
Hon skriker något om en nål. Medan hon sätter in nålen i armvecket på min friska arm säger hon:
- Du ska få medicinering och de ska rätta till armen på dig.
In kommer en till av de vita, en man och upprepar det som den vita bredvid hade sagt.
Han talar med en brytning det låter som tyska eller kan det vara isländska. Jag börjar bli dim¬mig. En av de vita, han tar tag i min arm och bryter och drar. Jag får åter se raketer nu med eldflammor i de gladaste färger. Jag far upp, sprängs i bitar och landar på små mjuka moln där faller jag in i en rosa sömn.

Vaknar upp i rummet ser min kavaj i fåtöljen. Knivarn är utdrivna, elden har slocknat.
Jag svävar i en rosa dimma. En av de vita kommer in och säger:
- Du får åka hem.
Han mumlar även något om hem, kommun och kontakt. Jag frågar:
- Vaud kountataa?
Har svårt att få tungan att lyda. Han är borta någonstans hör jag honom säga:
- Kirurgen. Vi kommer att skicka dina papper dit.
Jag tar mig upp ur sängen letar fram min handväska, går ut i korridoren söker upp en telefon och ringer. Går förbi rökrummet. Blir påmind om min vän nikotin. Slinker in i rummet där en man sitter i röken. Tar fram cigaretterna och tändaren ur handväskan och tänder den drar in röken och njuter av mötet med en kär gammal vän.
Jag återvänder till mitt rum lägger mig i sängen ser alarmklockan på rullbordet bredvid sängen, och sä¬ger till den:
- Dig behöver jag inte mer.

Åter blir jag väckt men denna gång av en något överviktig, kort Barbie med ett baby¬face. Hon skrattar vid min säng. Hon har med sig allt jag behöver. Jag går och duschar av mig blodet ur mitt blonda hår, svetten från på min solbrända kropp. Det går att duscha med bara en arm. Men att ta på mig kläder och fixa håret hjälper Barbie mig med. De vita vill jag inte veta av, än mindre att de skulle få ta på min väldoftande rena kropp, jag ryser. Krafterna återkommer till mina friska muskler.

Ett sista möte med de vita som sitter i en glasbur längs ner i korridoren. När jag ställer mig i dörren till buren reser sig en av dem, hon har nycklar som hänger i det vita, jag säger:
- Jag går nu. Hur blir det med sjukskrivning?
- Ja, du får ju sjukskriva dig själv en vecka. Säger en slapp röst.
- Kan jag få smärtstillande till natten?
- Ja, Alvedon kan vi bjuda på. Talar hon om med ett ironiskt leende medan hon
vänder sig till en annan av de vita.
Hon upprepar meningen och ger nycklarna till en annan av de vita. Jag får en liten plastpåse med ovala tabletter i. Orkar inte ställa några fler frågor om hur mycket jag kan använda armen, om jag får ta av Mitellan. Jag får väl gå på känsla.

Ute är det sommar, solen som håller på att vända i sin bana, värmer min onda arm vinden smeker jacket i min panna. Magen gör sig påmind om att den inte har fått nå¬got i sig på mycket länge. Mat! Jag vill ha mat och en vän att prata med och en skön trygg säng att vila i Alla mina tre önskningar blev uppfyllda.
Semestern är inte slut än, ska iväg på en personlighetsutvecklande kurs med ridning på Islandshästar. Undrar hur det ska gå att rida med en arm. På tåget skriver jag av mig all smärta, alla hårda ord, all ironi, all ovänlighet och nonchalans. För det vill jag inte bära på.