Ibland tänker jag på sådant som gör mig ledsen även fast jag vet vad som kommer att hända. Jag kommer att dra ner mig själv och känna mig dålig, dum eller värdelös. Ofta allt på en gång. Men trots vetskapen om det så tänker jag på de där smärtsamma minnena som gör mig ledsen.
Ibland tänker jag på dig.

När jag tänker på dig fylls jag först av en mullrande avsky. Det ska föreställa någon form av besvikelse men jag lyckas inte riktigt framställa det. Avskyn smakar tveksamhet och det gör mig förbannad på mig själv. Att jag inte lyckats bygga en trovärdigare fasad. Du är ingen. Ingen. Ingen.

- Vet ni hur svårt det är att se på någon man älskat och låssas att denna inte betyder ett skit längre? Omöjligt. -

Det tveksamma i besvikelsen och avskyn speglar att jag misslyckats i intalandet av mig själv. Från likgiltighet försöker jag bygga upp förakt och ilska så att stenarna jag kastar mot dig inte bara far rakt igenom, de slår i.

Den riktigt dåliga biten i det här är när jag tappar bort tankarna eller tillåter mig själv att sväva okontrollerat för ett tag. Då hittar hjärnan rätt fort till den du var en gång. Den du var.

- Med mitt huvud på ditt bröst hör jag varenda hjärtslag och försöker att andas i takt. Tårarna från mina ögon rinner i små, raka linjer ner mot din bara hud och jag lyssnar uppmärksamt. Dudunk. Dudunk. Det är en gråt som inte gör ont eller får mig att tappa andan. Din hand smeker över mitt hår och i vanliga fall skulle det störa mig men jag bara andas, och lyssnar. Att höra den man just nu känner betyder mer än hela världen, säga att man är älskad. Att man förtjänar det bästa. Att man aldrig, aldrig får dö. Kan man snälla lova det? Kan man snälla lova att aldrig dö ifrån denna person som i stunden med huvudet på dennes bröstkorg är värd mer än solen och månen och alla stjärnorna. Det får tiden att stanna. -

När jag låter mina vilda tankar fånga upp sådana här sekunder ur minnet, då slår någon en boxningshandske i magen. En helt annan typ av gråt bullar upp i den smärtande gropen och jag hukar snart under tusentals minnen som svävar i en tornado-vind runt min kropp.

- Du kysser mig och jag kysser tillbaka. Vi ligger i sängen hela dagen somnar om i varandras trasiga armar. Du viskar att jag älskar dig och jag viskar att du älskar mig också. -

Det var så roskaskimmrande vackert på det där smärtsamma viset. Din byrålåda och mina sjukhusbesök. Du i väntrummet och jag bara... Det är minnen över allt. Bitmärken och hundra tusen filmer. Det är sådant som är knivar och glassplitter och jag vet om detta men tillåter ändå mig själv att tänka på det.
IDIOT.

- När du kysser min arm hinner jag inte tänka mer än en enda mening. Den som cirkulerat runt och runt i huvudet sedan jag saknat din okända närvaro. Hur jag velat ha någon som älskat mig och mina ärr. Läppar som smeker den ojämna ytan. Trasighet möter kärlek och jag vinner. -

Huka, göm dig, skrik. I det lakritssmakande mullret hörs inga rop. Ingenting är på riktigt och har det någonsin varit det
så har du dödat det.