Reflekterar över skvaller!


Sitter med kaffet här bredvid…
Reflekterar. Har länge funderat över alla dessa olika ordspråk och dyl som läggs ut på ex facebook.
Om hur stark man ska vara. Om hur man ska strunta i i vad andra tycker och tänker, bara göra vad man vill.
Är det så enkelt i verkligheten eller måste man jobba för det?
Ser ut genom fönstret.
Vädergudarna har uppenbart retats då de blåser ordentligt.
Jag borde städa men har fastnat här vid tangenterna.
Reflekterar igen och inser, ja man måste jobba med sig själv för i praktiken är det bara ord inte val och handling. Trodde jag var stark men inte förens nu förstår jag vad det egentligen innebär.

De senaste dagarna har idéer avlöst varandra. En underbar känsla!
Har sovit i min "tankekatakomb" alltför länge.
Har så mycket att tacka min omgivning för.
De har berikat min vardag med
att delge sina tankar, uträkningar och oliktänkande. Sina positiva och negativa sidor.
Gett ord till stora som små händelser.

Så mycket har hänt de senaste ett och halvt åren.
Medgångar och motgångar i en ständig ström på väg genom livet.
De har funnits så många gånger jag gråtit på grund av olika omständigheter och situationer men alltid funnit tillbaka till att veta vad jag vill ha i mitt liv och inte.

Varit utsatt för förtal, förringning, elakhet, hot, direkta förhållningssätt på hur jag ska leva mitt liv, påhopp av människor jag en gång tyckte om, men också av sådana som jag själv inte har en aning om vilka de är.
De har gått så långt att de har kommenterats om mig på min då, trettonåriga sons facebook sida, även andra påståenden rörande mina små barn.
De har smugits i min trädgård.
De har ringts till mig om natten av nyfiket intresse för mitt privatliv.
De har även ringts till den jag träffar med varningar om att jag bara utnyttjar honom.
De har diskuterats mitt privatliv i så väl arbetssammanhang som i fikarum.
Spekulationer angående min ekonomi och om jag kunde bedriva en form av kroppsförsäljning av mig själv för att få råd till min sons sport.
Även vadslagning om vem som skulle vara så dum att gå på mina avsikter, för att få hjälp.
Vad skulle jag göra? Har ett barn som älskar de han gör och de går bara inte att ge upp.
De är bara att jobba på för att det ska funka med bla sponsorer.

Å detta är bara en liten del av vad som förekommit. Har till och med fått höra att min brors självmord inte berörde mig överhuvudtaget.
De är bara en spelad sorg och tomhet.

Detta är ingen klagosång eller skrivna ord med avsikt att vinna hurrarrop utan bara en bild av hur ett liv kan påverkas av andras spekulationer och oförstånd.
Utan total avsaknad av egentlig insikt eller vilja att veta sanningen.
Som ordspråket säger:

”Jag har inget i mot att vara hatad men jag hatar att vara missförstådd”

För mitt liv är tyvärr långt ifrån så dramatiskt som de har sagts. Däremot har jag valt bort människor i mitt liv men aldrig utan anledning eller utan att ha grund för det, men också valts bort.
Vilket är fullt okej.
Man ska aldrig behålla människor i sitt liv som man inte mår bra av.

Vad är då orsaken till detta mindre positiva utvecklingen i mitt liv?
Teorin är att jag inte lever som andra tycker man bör göra. Jag vägrar att ställa mig i ett hörn och förtränga min personlighet eller integritet.
Man kommer sällan någonstans i livet om man ständigt måste efterapa andra eller gå som följeslagare istället för ledare.
Å den enda självklara ledaren i ens liv är en själv.

Betyder detta negativa nått idag?
Nej..
Det gjorde. De har gjort ont.
Att säga något annat är att lura sig själv.
Har frågat mig själv många gånger.
Vad gjorde jag för fel?
Var det separationen?
Var det viljan att låta sonen fortsätta med sin sport?
Var det min personlighet och starka vilja?
Var det att jag inte ville fortsätta träffa någon jag inte tyckte om på rätt sätt?
Eller vad var det?

Oavsett har det inte blivit den önskade effekten, om det fanns ett elakt mål att uppnå.
För i allt detta har jag blivit väldigt övertygad om att folk inte förstår att när väl insikten kommer att man inte längre har ett behov att förklara eller försvara sig mer, bara börjar le.
Hur stärkt relationer kan komma att bli när osanningar klarnar till sanningar och vilken inre ro som infinner sig i en när man inte längre behöver bli omtyckt av alla.
Bara älskad av dem som verkligen betyder något. Jag trodde jag visste det innan men de gjorde jag absolut inte.
De har alltid sagt att jag alltid gör precis som jag vill och verkar inte bry mig om nått eller någon.
Åter igen fel.
Man blir väldigt bra på att bit ihop om man prövat mindre angenäma ting i livet.
En aspekt med att döma andra människor är ju att man har en så liten del av en helhet att man aldrig borde uttala sig. De finns ett så stort oförstånd i hur mycket ord kan såra.

Svär mig inte under några omständigheter fri ifrån att jag också dömt människor utifrån vad jag hört eller egna värderingar men har definitivt fått lära om den hårda vägen genom egen erfarenhet.
Som idag är en ovärderlig tillgång, att kunna se dem med nya ögon och att framför allt fråga om deras sanning om jag anser ha en vikt av att veta den.
Men framför allt att finna det positiva och goda i andra människor.

Hade förr en illusion om de som sårare gör en hårdare, men i mitt fall har det gjort mig mjukare.
Kanske beror det på en positiv livsinställning och ett medvetet val att ha ett annat förhållningssätt till negativa ting som sker.
Istället för att utkämpa ett slag emot sina känslor göra dem till ett äventyr att utforska dem i sig själv. Inte att kapitulera utan att komma till acceptants och gå vidare med en erfarenhet rikare. Våga släppa gamla invanda tankegångar.
Vilket kan vara viktigare i livet än att tänka utanför den vanliga "bubblan" och sätta mål långt utanför vår trygghetszon. Dessutom få inspiration av andra och att inse att de omöjliga är fullt möjligt om man bara lägger rätt grunder, värderingar, kunskap och rätt team i det man vill skapa.
Att vet vad man vill uppnå och ha styrkan att förverkla det. Byggt på trygghet och säkerhet i sitt medvetande.

Nu är kaffet kallt och stormen har bedarrat.
Hemmet är fortfarande ostädat.
Men vad gör väl det? Jag har tid på mig.
Ska tillbringa kommande eftermiddag med mina tre barn. Tror vi ska ut på picknick.
De två små barnen är här varannan vecka och de finns en lugn stabil harmoni i vardagen.
Vi blir ovänner ibland och vi kan vara oense.
Ibland kan jag bli vansinnig på, framför allt min tonåring, men de hör till.
Ibland kan vi vara så lata att vi alla kurar ner oss i soffan med kvällsmat utan någon som helst tanke på att de sölas eller borde ätas vid bordet.
Trots det ovan nämnda negativa pratet från utomstående kan jag säga att jag heller aldrig skrattat så mycket som under det senaste ett och halvt åren.
Varit med om de mest knasiga galna händelser direkt fångad i vardagen.
Aldrig känt mig friare eller nöjdare i livet som nu.
De är underbart att inte behöva vara så förbannat duktig och vuxen jämt.
Delar mitt liv med någon på distans, helt villkorslöst med stor glädje och mycket bus.
Behöver inte ha bråttom åt något håller utan bara leva i nuet och må bra.
Gett mig själv möjligheten att vara lycklig enligt mina mått och värderingar.
Å alla är nöjda.

Varför jag berättar min historia för er, är att om jag kan få en enda människa att tänka till en gång extra innan man uttalar sig eller dömer andra är mitt syfte uppfyllt.
Förstå att ord kan såra och att dessa kan vara en avspegling av ens egen avund, missbelåtenhet eller bara ett behov att klanka ner på andra för att må bättre själv.
Ställ dig själv frågan.
Har du verkligen rätt att anse att andra ska leva upp till dina förväntningar då varje människa är en enskild individ.
Hur mycket i det du säger om andra är en spegelbild av dig själv.
Är det egentligen du som hade valt att göra dessa handlingar om du levt deras liv.

Naturligtvis finns det situationer man aldrig ska acceptera som brottslighet, våld och andra dysfunktionella beteenden men det är en helt annan sak.

Jag har haft tur för att jag är född till den jag är. Väldigt envis och viljestark och har varit van att bli värderad i andras ögon enda sen jag var tre och halvt då min far dog i en tågolycka.
Jag var barnet som miste sin far vilket gav utrymme för väldigt många spekulationer och förringningar om min familj.

Min historia är inte unik på något sätt.
Den är ingen hämnd eller ett syfte att hänga ut någon. Jag har lämnat allt bakom mig och de har bara kommit att bli en del av min livshistoria.
Nu är jag glad att de skett.
De skrämmande är att de förekommer överallt, varje dag. Ingen är förskonad.
Barn, ungdomar och vuxna oavsett kön.
Å ändå fortsätter det och alla mår lika dåligt av det. Ett vansinne. Ett bevis på att vi som människor är rätt korkade.
Så…
Tänk er för nästa gång innan ni dömer eller talar illa om någon. Du kan faktiskt orsaka väldigt stor skada och fall för en annan människa.
Är det verkligen värt det bara för att du inte har större förstånd? Är det värt att vara ett bevis på att faktiskt vara både elak och dum.
Alla har ett val!
Har tron kvar att människor inte medvetet vill såra andra därför hoppas jag att du från och med idag gör ett val att inte såra.
Jag är inte bättre än någon annan, har inte svar men jag har gjort mitt val…

Tack för ordet/talan och din tid. Kram

Anna-Lena Olander