Uppmärksamheten - fokuspunkten - i tankesfären inget vidare: ett ord som betyder vad?, exakt. Hittar inte in. Och kring detta oklara dimobjekts diffusa innebörd cirkla. Orden som betyder så mycket som uttalade. Typ bildligt språkat bokstaverar "KONNICHI WA jag är en människa som du och vet ett djur som liknar inget annat samt fy fan
vad gött det
är då, på sätt
och vis, aldrig".

Nu. Luften darrar av tragisk magi, i natt, sådan som inte gör sig gällande. Sinnesräckvidden liksom osar av Lovecraft. Sidan tappar fästet, vibrerar allt våldsammare, ljusnar upp som ett förstorat irrbloss; en portal ur vilken paret armar spys fram och stryper dig så ögonen lossnar, rullar stilla ned för skrivbordet i sken av stearinljus. Bara du inte lämnar mig här.

När jag skriver du så menar jag inte just dig, men inte heller vem som helst, det finns ju bara du och jag är ditt vad att definiera, men skulle aldrig kräva mer än ett du, men du, vad jag menar med dig är ingenting av det du visat mig, inte ögonen som läser, inte den förkrossande skönhetens verkshöjd.

Som söker av tvång. Tankarna trycker ovanifrån och så veckas pannan, medan huvudet stilla hålls lodrätt rakt när ögonen följer efter rynkorna upp i den strilade himlen.

Ett vackert ljus, vinterns timmar som obändig gryning vissa dagar igenom.

Går, i rörelser, mot antikvariatet, av många tänker jag tillägga så där slentrianskt men så äreju knappast. Ångrar mig, fortsätter. Lurar måhända hjärnan att livet lämnas, rytmen slår så hårt. Ingen kan röra mig, eftersom ingen tillåts, håller händerna för öronen, blundar, på promenad, hoppas någon ska ignorera tillåtelsen att låta bli.

Det är viktigt att inte vara hemma, om inte på väg så inte nöjd, om inte brinnande likgiltig så svindlande cool. Om bara någon givit en fingervisning, sagt mig något, en innerlig uppmaning i stil med gå eller stanna.

Nej, tystnaden är allt i en värld av ingenting, beklämningen som gör att man säger vad som helst för att bli ensam igen och så känner man igen sig själv, kramar gosedjuret. Och försöker stänga ute.

Du. Aldrig könsligheter eller ens i närheten av kött: det där innerst svävande, kristallljusnaden, kärnan till upplevelsen av virvlande värld. Högra ögat sirrar på det vänstra där de ligger mitt emot varandra på täcket.

Som jag drömmer om att få höra berättad för mig! Med den där rösten som blivit dig förankrad, en besvärjelse i den kemiska obalansens namn, de stora ögonens respektfulla vartomannatmöte, ansiktets lilla släthet...

Jag måste sluta drömma för att hålla detta allmängiltigt: jag måste ingenting, men vill allt, tystnaden i fri hamn, reflektionen tusenfaldigt silad mot ofrivilligt splittrad sand, en vattenfamn i likriktning med havsnivån, som är så relativ, världen är relativ som strandens cirkulära linje runt ön som inte existerar, 

"att det ytterst mänskliga i mig också är ett slags bottensats i dig."

Inget skrivet är menat som lögn. Kan jag förlänas tryggheten i att förstå det? Närmar mig bristningsgränsen, klippkanten, vågorna slår svarta ned mot ytan, jag hör (hem), hel och känner vinden vräka sig över knottrig hud. Som vore jag ett berg
att nöta ned
eller träd att välta.

Har redan gått sönder: vad för kval och typ av sorgeskuld väntar mig om jag fortsätter i den här tunneln? Fler och fler lyssnar, men det samma gäller i andra riktningen, eftersom människor reproducerar sig så, genom döden.

Det här är inte musik: jag gör inte det här för dansen. Bara för att inte bli lämnad här. Sårbarheten livsviktig, tvingas påminna mig själv. Jag vill inte lämna dig här, stå ut, behöver dig.

Maskinen vet inte projektionens vakuum, kugghjulens behov av olja. Går det att bli vem som helst? Försöker invertera sakförhållandena för att komma undan lögnen. Andhämtningen tung, inser att den är det även när jag inte tänker på det, och skäms. Vad har jag gjort? Älskar ju livet.

Har fastnat i mig själv: detta obegripliga utan färg, helt utan anledning, ibland, just nu ibland, skulle kunnat bli en sann posör, omedveten om möjligheten att "gå igenom" spegeln. Omöjligt, ibland. Just nu. Det är då jag saknar dig. Kärleken är ständig men mig vidkommande först när jag inte kan förgöra per automatik. Då vågen inte slår ned utan vrider in i sitt bröst.

Skruvat. Om något skiljde oss från alla andra... så skulle vi kunna börja om? Från noll, se varandra som nyfödda husdjur. Inte psykologiskt handikappade nyvuxna. Inte bedrägliga motviljor i socialdarwinismens spel. Säg åt mig att vara tyst, signalera med handen, medveten att allt som strömmar fram är ursäkter för vad jag borde göra: här, i min ensamhet bara springa men där hos dig komma närmre, andas i din nacke, röra vid din köldslagna hud, rita små kryss här och var med pekfingret, begrava naglarna i håret.

Kan tvångstanken vara en urkraft, om den gestaltar sig i nya gåtfulla ordkonstellationer varje gång? Inte inspiration längre, blott tyngd, rostigt ankare genom strålkastarvatten, kedjan genom ytan och vidare upp innan pirkanten skrapande mot ett bildäck. Sedan ligger det där, på marken, naket som en tingest.

Har tränat på att tänka nytt, det går inte, summan av allt blir alltid summan av allt plus summan i sig. Ibland läser jag bara nonsens ur anteckningarna, som detta vore ett vandrande vansinnesuttryck, och tänker då att så länge ingen far illa så.

Be mig sluta. Be mig gå. Be mig börja om. När jag är mitt upp i detta vansinne är vansinnet själva grunden. Det absurda i vad som helst, kravlösheten, friheten så som vi känner den förmultnad. "Det" blir ett vittnesmål för syrets karaktär i näsborrarna på huvudet som dragit ett täcke med vatten över sig själv. 

Så ofta nu, som behovet kräver stopp för allt, uppehåll i flödet för att anteckna: gå inte, stanna, härda, lämna mig inte, så här. Vet mänskliga bördor, hur en åldrad han en dag kommer skriva om saknaden av ungdomen då allt var nytt en gång. 

"Du är och blir - eller inte"

Har inte berättat för henne om hur jag vaknade, av ovanan möjligen, och hörde ord uttalade i sömnen: så började jag älska, men har glömt nu, men vet inte om det är därför som jag håller dem för mig själv, orden hennes kropp sa till mig. 

Mandat för att försöka något nytt. Jag tror du vet det. Och det är därför du stannar, var här nu är. Hopplöst är vad det är. Du är inte bestämd och det är så jag tänker dig. Jag vet inte om jag är samma person varje gång jag tänker fråga.

Kanske inte är mer än en drog. Tanken slog mig när hon lutade huvudet. Den stilla betraktaren bakom allt som sker, hur ögonen möter andras för att spegla dem ett liv som glider undan obemärkt, som om det aldrig fäste i sin nästa, föddes död.

Uppförsbacken som är motsatt jordens riktning. Att flytta lungorna. Röda korset ursäktar sig, undrar om jag har fem minuter, jag svarar tyvärr, spyr honom i ansiktet, samma sekund, som av en instinkt, vet jag, att jag kommer ångra det för resten av dagen. Och så vidare in och köpa sallad. Förinta från glasrutan men bevara i hjärtats lågmälda flämtningar om återstod av liv. Som en sten klämd mot handflatan.