På något vis har folk blivit slapphänta, ansvarslösa, splittrade och fullkomligt egoistiska som tar steg i riktning för sina egna intressen istället för att kämpa för en gemensam identitet. Jag önskar att jag kunde säga att jag är stolt över vår svenska utbildning, av vår hantering av mänskliga rättigheter i och utanför landet, vara stolt för våra gemensamma mål och känna framtidstro för mig själv, för andra och för mina framtida barn. Men tyvärr så känner jag personligen ingen tillhörighet, känner inget parti som representerar mig i riksdagen. Jag arbetar i en splittrad arbetarklass i ett samhälle många samhällsviktig funktioner har körts ner i botten och det gör mig riktigt pissrädd. Vetskapen om att företrädare som ska representera massans åsikter, lätt kan korrumperas och köpas, får mig att ifrågasätta den personliga moralen. Ska man låta det passeras såsom svindlerier av våra skattepengar? När ska vi sätta stopp för förräderiet?