Jag vrider och vänder mig i sängen
när demonerna skapar kaos inuti mitt huvud.
Smärta och lidande omger min själ
när tortyren inte vill släppa taget om mig.

Jag bär en mask för att dölja
allt det elände som bor inuti mig.
Alla tittar och ser ett odjur
när det är mig de har blicken fäst på.

Djävulen var ute efter mig,
för nu är jag inte säker på vad jag ser.
Det röda växer sig allt tjockare runtomkring
och dessa skriken är nu mina enda ljud.

Oförmögen att berätta om det som varit
eller om det liv jag levde i synd.
För världen har vänt mig ryggen till
och jag står ensam kvar,
för att ta emot den inkommande attacken.

Jag känner mig så förvirrad över det liv jag lever,
för allt det har gett mig, är en enda lång kamp.
Jag vill kunna älska. Jag vill kunna känna.
Den värme som gör allt så verkligt.

Snälla, smält bort den här isen i från mitt frusna hjärta
och ge mig en helt ny start.
Fast nu sitter jag här ändå. Fast i djävulens järngrepp,
och jag är inte säker på hur länge jag kommer kunna överleva.

Eländet älskar mitt sällskap sa de.
Jag fann mitt idag.
Ensam i mörkret väntar jag.
Till "den" dagen eller till jag möter mitt öde.

När jag sakta faller i sömn,
känner jag att jag måste acceptera nederlaget.
För det finns ingen väg att fly undan smärtan,
eftersom jag lever med tårar på min skjorta.