I

Jag satt i bussen hand i hand med dig. Jag kunde svagt känna din puls från din kallt svettande hand. Dina hjärtslag hade en rytm av Afrikanska trummor som vi hört på sommaren. Jag förde mina långa, blonda hår, som hängde i vägen för min sikt, bakom ena örat. Jag ville ha en titt på ditt ansikte, vilket inte var någon större glädje att se på, så blek som den var. Hyn var som vit sand och kinderna som röda parasoller. Förr var den så varmt färgad och hade ljuva rosenröda kinder. Du liknade mycket Emil i Lönneberga, men som mycket yngre. Ditt hår var lika ljust som hans, liksom mitt. Blåa ögonen hade du fått både av mig och av din far.

Du kände på dig att du blev påtittad, så som människor oftast känner andras blickar på sig själv. Du mötte min blick och jag log smått. Du härmade och svängde blicken långsamt tillbaka mot bussens framdel. Jag strök din hand med min sträva tumme för att på något sätt kunna trösta dig. Jag ville berätta, att allt blir nog bättre. På riktigt visste jag inte hur det skulle gå för dig.
Jag såg ut genom fönstret, men kunde bara se en reflektion av mig och resten av bussen eftersom det var mörkt därute. Det kunde vara att jag inbillade, men det verkade som om din reflektion var svagare än andras. Jag blev orolig att den snart skulle försvinna helt, och jag klämde din hand för att inte tappa dig. Jag snörvlade och torkade min näsa med armen. Jag måste vara stark, nu mera än någonsin.

Vi steg av bussen nära Mejlans sjukhus. Jag visste, att du hade njutit av bussresan mera än om vi skulle ha tagit metron och sedan bussen. Du skulle ändå ha velat bli i det trygga hemmet, än kommit till sjukhuset. Som tröst hade du tagit ditt gosedjur med dig som du bar under armen. Buss nummer 58 fortsatte sin väg med bullrande motor.

I sjukhuset meddelade vi att vi kom och de gav direktioner till rätt plats. Vi satt och väntade på bänkarna utanför rummet vi skulle till. Det tog inte länge tills någon öppnade dörren och kallade på oss. Jag steg upp, tog din hand och ledde dig in i rummet. Vi satt oss ner på stolar obekvämare än korridorens bänkar. Tystnad rådde och läkaren såg på mig allvarligt med ihopdragna läppar. Jag kände mig hotad och svalde. ”Jag vill inte låta för hoppfull” sade hon grovt.

Du koncentrerade dig på ditt gosedjur och tog inte akt i diskussionen. Jag däremot koncentrerade mig för att hålla mina tårar medan jag lyssnade. Min underläpp darrade och jag bet den för att försöka hålla den stilla. Så att den inte ramlar av. ”Berätta” bad jag. Hon började sin kommentar. ”Enligt testen vi gjorde, är resultatet säkert. Vi har diagnostiserat malaria hos Lasse, typen Plasmodium falciparum. Den är tyvärr den farligaste typen. Han fick den med största sannolikhet då ni var i Afrika”. Hon höll en paus. ”Ni var väldigt sena med att komma och undersöka honom.”

”Jag vet, men vi anade inte att det var malaria. Vi tänkte att diarréen hade kommit från maten eller något sådant. Vi trodde det skulle fara över, men sen kom den här väldigt höga febern...” försökte jag försvara mig och förde huvudet från höger till vänster som att be om förlåtelse. En tår rullade ner på kinden, vilket jag nog torkade snabbt bort. Lasse såg på mig med munnen öppen av förundran men sade ingenting. Jag försökte vara utan att bry om det för att inte skrämma honom. ”Lasse har ju en dysfunktionell mjälte. Det gör det ytterst farligt för honom att insjukna i malaria. Behandlingen är nödvändig, men även om vi skulle ge medicinen, kommer den inte att hjälpa mycket. Situationen är svår, eftersom malarian har hunnit utveckla sig så långt ” läkaren såg på mig allvarligt men med förståelse.

Jag såg bortåt och höll på att brista ut i gråt. Allt detta var hemskt att höra. Att få veta, att Lasses framtid förmodligen skulle bli kort. Läkaren kom och strök mig lugnande på ryggen och jag snyftade. ”Mamma, varför gråter du?” frågade du försiktigt med ditt r-fel. ”Ingen oro, Lasse. Jag är bara lite ledsen”. Jag försökte le. Du stängde din mun och såg på mig en stund tills du fortsatte att leka med ditt gosedjur. ”Vad skall jag göra?” frågade jag läkaren tyst och ännu mer förkrossad av din fråga. ”Vi börjar med behandlingen genast.” svarade läkaren.

Du hade varit stilla en stund och tog nu tag i min skjortärm. ”Jag har nöd igen, mamma” sade du och steg långsamt upp. ”Det finns en toalett i korridoren.” svarade läkaren och log. ”Behöver du hjälp?”. Du skakade på huvudet och sprang iväg hållande för byxorna. Du var en stor pojke redan. Jag blev ensam med läkaren i rummet nu och satt armarna i kors. ”Kan du berätta om behandlingen?” Läkaren nickade och började berätta. ”Det är intravenös medicinering. Han kommer att få en sladd i venen och skall få kitin via den.”

Jag var nervös. Varför skulle du, min 4-åriga pojke, behöva uppleva något sådant? En sladd rakt in i venen. Och före resan hade allting varit så bra. ”Kinin är det vi använder oftast hos malariapatienter. Nog vet ni väl vad det händer i kroppen när man har malaria?” frågade läkaren med höjda ögonbryn. Jag såg på hennes ögonbryn i mina egna tankar och måste tänka en stund på vad hon egentligen frågade mig. Jag stammade till och såg mig i famnen. ”O-om ni kunde berätta så skulle jag vara tacksam...”.

Och så började hon igen efter en suck. ”Malariaparasiten lägger sig med blodcirkulationen i levern och börjar sprida sig i celler där, varefter den flyttar sig till de röda blodkropparna i blodet. När tillräckligt med tid har gått, flyttar den sig från de röda blodkopparna till andra celler, lämnande giftiga ämnen i blodkropparna som gör att de liksom exploderar och orsakar blodproppar. Det här leder också till den höga febern er pojke har fått. Om er pojkes mjälte skulle fungera, skulle den ha märkt de sjuka blodkropparna. Nu fick malariaparasiten ändå sprida sig utan problem. Parasitens erövrade celler i levern går i vila och aktiveras först när en annan mygga sticker. Då får myggan samma parasit att sprida på. Det är ändå ingen fara med det nu när det blir vintern.” Jag var tyst och tog till minnet allt hon just berättat.

”Tvättade du händerna?” frågade jag när du hade kommit tillbaka från toaletten. ”Ja” sade du och satte dig bredvid mig. ”Du kommer att få medicinering, Lasse. Du hamnar att vara här en längre stund den här gången.” sade jag lugnt. Jag såg rädslan i dina ögon. Ingen medicinering låter roligt för ett barn, fastän inte för föräldrar heller. ”Kan vi börja nu?” frågade jag läkaren. ”Såklart” svarade hon. Jag bet mig i läppen igen och nickade. ”Vi förflyttar oss till ett patientrum och börjar där.” fortsatte läkaren. Jag tog i din hand. ”Kom, Lasse”. Du höll i ditt gosedjur med andra handen, och hade samma hands tumspets i munnen.

II

Du hade dropp och du såg trött ut. Febern hade tröttnat dig mycket. Jag kunde bli över till två nätter, sedan måste jag gå hem. Jobbet väntade mig och jag fick inte vara i sjukhuset för länge, sade de. Sorgset lämnade jag dig ensam i sjukhuset. Jag skulle inte ha vilja lämna dig där. Efter en vecka hade jag hunnit traska fram och tillbaka mellan sjukhuset och vårt hem flera gånger. Jag var mer utmattad än någonsin, men du var säkert ännu mer. För det mesta var du tyst eller så sov du. Jag kunde inte veta hurdana smärtor du kunde ha. När du sov, ryckte dina ögonbryn som om det tog ont någonstans eller som om du hade mardrömmar. Då tog jag alltid i din hand och försökte telepatiskt flytta allt otäckt från dig till mig. Det var såklart omöjligt, men av någon orsak såg du alltid lugnare ut när jag gjorde det.

Idag var du vaken. Jag hade hämtat dig en målarbok hemifrån förra gången jag besökte dig och nu färglagde du en cirkuselefant som balanserade på en liten plattform. Dina fingertoppar var vita när du tryckte pennan så hårt mot det gamla, gulare pappersmaterialet. Du klottade rejält över konturerna och din min var vilt fokuserad. Den fick mig att minnas att du ändå var ett friskt barn i psyket.

Du visade stolt din färglagda bild. ”Är den inte fin?” sade du snubblande över dina ord med r-felet och log blekt. ”Jättefin! Du kommer ju att bli en riktig konstnär!” svarade jag glatt tittande på den ljusröda elefanten som hade blåa ögon och en grön cirkuselefantdräkt. Du fnittrade smått till, vilket såg ut att ta ont då du slutade med ett allvarligt ansikte.

”När kan jag komma hem, mamma?”. Jag kände en klump i halsen. ”Jag vet inte, älskling”. Du såg ledsen ut. ”Jag har ont i huvudet” sade du. ”Drick lite vatten, om det kanske skulle hjälpa? De här ljusa lamporna irriterar kanske dina ögon” menade jag medan jag fyllde ett glas med vatten. Jag gav glaset åt dig och du drack det snabbt. Du gav glaset tillbaka och jag placerade det på bordet. Jag strök ditt ljusa hår som räckte ända till öronen. Jag ville berätta dig alla mina känslor och tankar, men jag visste att du inte skulle förstå dem. Dessutom skulle jag bara gråta och det skulle vara det ända du koncentrerade dig på.

”Lasse, lovar du att vara stark?” frågade jag. Han nickade och undrade. ”Varför?”. Jag suckade. Jag kunde inte berätta. ”Du måste vara stark så du klarar dig i världen. Förstår du?” Du nickade igen, fastän du såg ut att inte förstå ännu heller. Det var det här jag menade. Jag kunde inte ens nämna, att du kanske inte skulle klara dig. Jag ville inte att du skulle bli rädd för att vara färdig att dö. Jag ville att du skulle känna dig trygg åtminstone den tiden du ännu levde i denna robusta värld.

III

Det fanns julprydnader överallt på gatorna. Det var ännu några veckor till julen och alla väntade på snö. Du skulle inte kunna komma hem ännu. Jag var i BR för att köpa dig något speciellt. Som en pojke tyckte du ovanligt mycket om flickiga saker, till exempel hästar som Schleich tillverkat. Jag funderade att du skulle säkert vilja pyssla mera, så jag valde att köpa legon istället. Om legon tyckte du också om.

Medan jag letade efter min plånbok vid kassan, började min telefon att ringa. Jag grävde den fram och kollade vem det var som ringde. Jag fick en liten chock när jag såg att det var läkaren som ringde. Jag svarade hastigt. ”Hallå! Vad är det?” Hon flämtade. ”Kom hit omedelbart”. Jag blev blek i ansiktet och slutade andas. Jag hörde Lasse gråta. ”Vad har det hänt? Är Lasse okej?” frågade jag förfärligt orolig. ”Har du någon med dig där? Kan du sitta någonstans?” frågade hon och jag undrade varför hon inte svarade på mina frågor. ”N-nej. Jag är i leksaksbutiken. Säg mig, vad är det fråga om?”. Jag blev otålig. ”Kom så snabbt som möjligt. Jag måste avsluta nu. Hejdå.”. Jag var förvirrad och blev och lyssna på tutet av det avslutade samtalet. ”Nämen, vad fan...?” frågade jag för mig själv tyst.

Kassatanten stirrade på mig med stora ögon. ”Är allt okej?” frågade hon med dålig svenska. Jag nickade fastän inget var okej. ”Här är pengarna” jag gav henne jämt en tjugolapp och väntade inga pengar tillbaka utan sprang genast iväg. Jag sprang ner för Kampens trappor och till busstationen. Buss 39 skulle passligt åka och jag steg in. På närmaste busshållplatsen till Mejlans sjukhus steg jag av. Jag sprang till sjukhuset och rusade mot ditt rum. Redan långtifrån hörde jag din gråt. ”Lasse!” ropade jag i korridoren när jag svängde in till ditt rum.

Läkaren och sköterskor fanns runt omkring dig och jag trängde mig fram. ”Vad är det som händer?” ropade jag förvirrad. ”Sätt ner dig, är du snäll. Så ja, andas!”. Jag satt mig ner på bänken och lydde. ”Nu, det är en väldigt sorglig sak. Du måste hålla dig lugn.” Jag hade svårt att vara lugn. Jag visste att något var på tok, annars skulle inte alla sjuksköterskor stöka omkring i rummet. ”Lyssna nu. Jag beklagar. Hans röda blodkroppar i hjärnan har exploderat och det har bildats blodproppar överallt.” sade läkaren med ett sorgligt ansiktsuttryck. ”Nej!” ropade jag och hoppade upp från stolen. ”Nej, nej, nej! Inte min lilla Lasse”. Läkaren strök mig på ryggen men jag drog mig bort från hennes hand. ”Kan ni inte göra något?” skrek jag hysteriskt. ”Det är för sent. Medicinen hann inte verka tillräckligt bra. Nu är det för sent.” sade hon skakande på huvudet. ”Vi har gett honom värkmedicin. Det är allt vi kan göra, om ni inte vill att vi ger honom sömnmedicin?”

Jag såg på läkaren med munnen på glänt, strängt nedböjd till en halvmåne. Tårar rann ner för mina kinder. Jag kramade dig och du grät så smärtsamt. ”Mamma” uppfattade jag från dina långa vågar av gråt. ”Det gör ont” grät du. ”Ja, jag vet Lasse” sade jag och försökte låta lugn. ”Du ska vara stark, kommer du ihåg? Gråt inte. Titta vad jag hämtade dig. Lite legon. När du mår bättre så får du bygga med dem.” tröstade jag, men det hjälpte inte. Jag såg på läkaren och viskade ”Ge sömnmedicinen”. Hon nickade och några sjuksköterskor for och hämtade den.

Man gav sömnmedicinet via sladden i din hand och den rörde på sig trögt. Som en pensel som har färg på borsten och som man låter stå en stund på vattenytan. Färgen rör sig långsamt i krumelurer åt alla håll. Det såg det ut som i sladden. Jag kramade dig i mina händer, du var varm. Du hade hög feber, åtminstone 40 grader Celsius. Jag vaggade dig sakta tills du slutade gråta och tills du somnade så småningom. Jag satt dig och ligga på sängen under täcket. Jag satt handen framför munnen och började gråta tyst och snyftade tungt. ”Är det inget man kan göra? Varför har inte medicinen funkat?” gnällde jag mellan mina andetag. Läkaren skakade på huvudet. ”Den hann det inte. Nu är det bara att vänta.”

Jag var krossad. Jag for och lägga mig bredvid dig. Långsamt förde jag min hand på din kind och strök den. Den var våt av tårar och jag torkade den med skjortärmen. ”Kan ni lämna oss i fred?” frågade jag utan att titta på läkaren. ”Javisst. Säg om du behöver något. Om du vill tala, har vi någon som lyssnar.” Jag svarade inget och efter en stund hörde jag stegen mot dörren och hur dörren stängdes. Jag tog dig i mina händer och doftade på ditt hår. Jag hörde dig andas och lyssnade på dina hjärtslag liksom då i bussen. Rytmen hade inte ändrats.

Jag vaknade på morgonen och du var ännu där, levande. Du sov och andades. Jag log smått, jag hade inte mistat dig ännu. Jag steg upp och for på toaletten. Jag spolade och såg mig i spegeln. Jag märkte att jag hade påsar under ögonen efter gårdagens gråt. Jag tvättade händerna och gick ut från toaletten.

Jag kom tillbaka till dit rum och lät min blick vila på dig. En så blek varelse i vita lakan fick dig att se död ut. Jag kunde inte låta bli att börja tänka på din begravning. Jag rös till och tänkte på något annat istället. Läkaren kom in i rummet för att fråga mig om jag behövde något. Jag skakade på huvudet vänligt. Kommer han att dö, ville jag fråga, men ansåg att jag inte ville höra svaret. Jag satt mig på stolen bredvid din säng och tänkte på din far. Den uslingen som sprang i väg med en annan kvinna som trodde sig vara Paris Hilton. Någon gång hade jag älskat honom och du hade blivit till. Du, som jag älskade mest, var nu på väg härifrån till en värld av ljus och nya drömmar.

IV

Jag började gräva i mina minnen till hur vi var förr. Jag hade aldrig varit bra på att tala och därför hade rörelse och kroppspråk varit viktiga för oss. Nu när du inte rörde på dig, annars än när du andades och knyckte till ibland, kände jag mig vara så långt borta ifrån dig. Nu ville jag säga allt det som hade blivit osagt. Jag ville att du skulle hålla i mig, liksom då, när du hade saknat mig under vissa dagar i daghemmet. Nu kändes det som om du kunde rymma ifrån mig. Jag ville inte släppa taget, men jag ville inte hålla i dig så hårt att du skulle kvävas, om du nu måste fara iväg. Låt mig åtminstone träffa dig någon dag igen.

Jag såg ut från fönstret och hörde dig ta ett djupt andetag. Sedan blev det tyst. I den absoluta tystnaden såg jag de första snöflingorna långsamt sväva ner från himlen. Det var så mörkt och vackert. Jag tog i din hand och såg på dig. Du var alldeles stilla. ”Adjö” viskade jag och snyftade. ”Du var en glädje att ha, Lasse. Jag kommer så att sakna dig. Hälsa mormor, okej? Kan du göra det?”. Jag föreställde mig att din ande var ännu i rummet och jag grät igen. Jag föreställde att den var över om dig och jag såg på den tomma luften där jag tänkte ditt huvud skulle vara. ”Hör du mig? Kan du göra det? Du är en stor pojke, så sakna mig inte för mycket.” Sedan kunde jag inte tala mera. Tårar forsade från mina ögon och allt var suddigt.

Snöflingorna föll ner på marken: den första snön hade fallit, och du hade gett dig iväg. På nattduksbordet hade plötsligt en lapp dykt upp. Den fanns inte där när jag kom in i rummet och jag glodde på den. Till sist och slutligen vågade jag ta den upp och läste det korta som var beskrivet på den. ”Tack” sade den med fula kråkfötter. Jag blev rädd av att se ordet. Jag visste lappen var från dig, men jag visste inte att du kunde skriva. Mindre visste jag hur den hade kommit hit. På ett annat bord fick jag plötsligt se legohuset uppbyggt. Hjärtat hoppade i halsen på mig och jag skakade till. Jag steg upp och gick till fönstret. Jag såg upp i himlen och jag kan lova att jag såg dig le där, mot de mörka molnen, i form av snö. Jag grät av glädje av att få se dig ännu en gång med ett glatt leende. Jag vinkade till dig en sista gång och uttalade de svåraste orden man någonsin kunde säga då man skiljer sig från en annan – ”Jag älskar dig”.