Allt för ofta har jag stått där på omöjlighetens barrikader,
allt för ofta har jag suktat och lidit själens kval.
Allt för ofta har jag burit skammen och skulden
när jag trampat där i jämmerns dal

En dal där otröstlig min vandring har varit,
en dal prydd med törnen och snår.
En dal där ingen hört ropen,
en dal där ingen förstår.

Ingen förstår och ser mig
ty snåren är täta som bly.
Ensam jag går under bördan
plågad av förtvivlans sky.

Så många de blivit de varven,
så långa de blivit de skov.
Så myckna de blivit de tankar
av vilka jag med råge fått nog.