Jag är kär i en röst. En illusion.
Jag är kär i något jag aldrig sett med mina egna ögon eller känt med mina bara händer.

Jag har mig ett eget, påhittat paradis, en utopi, där jag får umgås och leva tillsammans med vad jag lärt mig att älska. Där jag får dela mina minnen och min vardag med dig.

På dagarna som känns som allra tyngst, förföljs mina tankar av mitt paradis onda tvilling.
En oändlig misär där tortyren tar sig i form av sekunder, dagar och veckor. Sekunder, dagar och veckor i tomhet och total avsaknad av dig.

Trots att mina ritualer för att bevisa min kärlek till dig ofta ter sig som ogjorda, så fortsätter jag vilolöst att utföra dem, i hopp om att ett osynligt öga ändå tittar.

Trots att du för mig är så verklig, antar jag att jag för världen, inte är mer än religiös