Den gamle mannen sitter där,
en övergiven gestalt, vid asfaltskanten.
Frusna händer,
frusna fötter,
(Den andra foten är borta)
värkande stump.
Han bryr sig inte.

Trafikerad gata, bilar passerar,
motorer ryter, bussar ångar,
människor hostar, stövlar och skor traskar förbi,
värkande hjärta.
Han bryr sig inte.

Klädaffärer,
shoppare jäktar, skyndar förbi,
bankomat kö,
kaffearomer, bacon doft,
värkande mage.
Han bryr sig inte.

Han stirrar framåt,
tomma ögon, fingrar avdomnade,
hans sinne är någon annanstans,
inte här på folkets gata,
utan tillbaka i strid med sina kamrater.

Son, make, fader och bror,
en gång var han allt det,
men nu övergiven - eller är han?
..en liten flicka kastar en blick bakåt,
han är ensam, men inte övergiven.

Han fängslar hennes pulserande hjärta,
hennes måste att veta,
hans liv, hans historia.
Om han bara visste,
skulle han berätta,
bli vårdad.
- han är ensam, men inte övergiven.

Obetingat följer det viljelösa
barnet sin mor,
till nästa plats av komfort och rikedom,
och självidentitet,
..ingen utbildning här.
Han är ensam, och övergiven.