Jag tog hennes hand och kramade den, hårt. Hon kramade tillbaka.
"Förlåt" tycktes hon säga. Jag såg upp, mötte hennes blick. Hon grät, liksom jag.
"Men jag kan vänta" viskande, trevande ord.
"Hur länge kan du vänta på något som kanske aldrig kommer tillbaka?" Hon såg på mig, undrande.
"För alltid" svarade jag, blint.
Hon spände sina vackra, allseende ögon i mig. De var blöta av sorg, medlidande, acceptans. Jag sänkte blicken och kröp upp i hennes famn. Hon välkomnade mig. Hon var liten, jag mindre. Så satt vi ett tag, tysta snyftande.
"Du har många smycken" viskade jag, Hon var tyst
"Det blir bäst såhär" sa hon tillslut. Jag drog in luft i mina lungor, höll den där ett tag, släppte den. Salt huvudvärk. Tunghet över bröstet. Lång, hulkande, skälvande tystnad.
"Men jag älskar dig" hörde jag min röst viska. Hjärtat skrek det. Men jag älskar dig!