Ann-Christine, det finns vägar som håller mig borta,
som gör att jag letar efter ljuset på torgen,
försöker hitta en ny bakgata att vandra bort,
genom Stadsportarna, Fiskartorget och Saltsjön,
undrar jag om inte ljusningen är ett minne blott.

Ann-Christine, det är mörkret som får mig att längta bort,
till en annan värld, en annan tid, till en bättre lösning,
som får mig att känna mig värd allting som faktiskt är gott,
jag hoppas att jag kan hitta glädjen snart,
för att gå runt och fånga mörkret är allt för svårt.

Jag vet vad du tänker, Ann-Christine,
allt brännvin hjälper ingenting till,
men till vem ska jag prata, hos vem ska jag söka tröst,
hos vem kan jag krypa ner och värma mig,
mot hennes varma bröst?

Du förstår, Ann-Christine, livet är inget spel,
det har jag lärt mig genom alla fel,
allt jag sagt och sedan ångrat,
alla känslor jag kokat,
och låtit förångat bort.

Men Ann-Christine,
det är skönt att säga,
att jag inte längre är där,
mina tankar är lättare,
och jag har hittat min kylda kropps själ.

Jag har hittat hon som värmer mig,
och berättar att allting ska bli bra,
jag har i mörkret och vimlet hittat min sötnos,
Ann-Christine, hon heter Malin Roos.