Så fruktansvärt att fastna i det förgågna,
så utarmande att inte komma sig loss.
Så själsdödande att ständigt blicka bakåt,
leva i ett då istället för nu.

Där finns inga saker att hämta,
det som är gjort är redan gjort.
Det enda som blir är att mentalt flämta
och beklaga tid som gått för fort.

Sitta pall och önska något som inte finns
blir den sysselsättning som dig äger.
Spelar ingen roll vad du nu än minns
ty det fortsätter att vara tomt i ditt läger.

En tomhet som i dig sliter och drar
för dig närmare kanten.
Det blir mindre och mindre av det som du har
till slut ha du kommit till branten.

En brant där det bara går utför
ingen chans du har att stoppa farten.
Tänka efter innan hade varit till favör
då hade du varit en smart en.

Då hade vägen inte behövt bli så svår
som den blev för att du inte tänkte.
Men du var allt för upptagen av minnet från igår
det var den minnsbilden som för dig blänkte.