Den första vågen
är den kraftfullaste,
tänkte jag.
Känslan bekräftade
min tanke.

Jag vill fly,
skrek instinkten.
Jag hörde,
men lydde inte.

Den första vågen äger makten
att krossa,
det vet jag.

Mitt val blir att stanna,
stå alldeles stilla.
Möta,
ta emot.

Jag ikläder mig modets rock.
Rocken med både tjockt
och tunt tyg.

Naken,
tjockhudad.
Vad kommer bliva kvar,
vad kommer krossas
och sköljas bort.

Den första vågen
skola komma
och jag kommer få
mitt svar.

Jag säger inte att jag ger mig.
Jag säger inte att jag kapitulerar.

Jag säger att jag står stilla kvar
och inväntar.
Vågen.

De översta vita våta vågtopparna
viskar,
vrålar att de ute till havs fick namnet
bristningsgränsen.

Jag förstår.

Precis.

Jag har varit där förr.
På bristningsgränsen,
och upptäckt att jag
växte då det visade sig
att jag stod stärkt kvar.

Detta är nytt.
Detta har en annan kraft.

Jag känner det.