Vid Alitalias disk i transithallen hade Gåsafars ansikte nästan återfått sin normala färg och han iklädde sig åter rollen som oomtvistad gruppledare.

”Vi är en grupp på fem människor som planerat att tillbringa natten på hotell San Danieli i Venedig. Som ni säkert förstår har vi ingen tanke på att acceptera ett sämre hotell, nu när vi tvingas övernatta i Genua!”

”Vi beklagar att situationen är sådan att vi inte kan välja fritt”, sa den vänligt tillmötesgående tjänsteman som hade oturen att drabbas av Gåsafar. ”Om alla fem vill bo på samma hotell har jag dessvärre inte många alternativ att erbjuda.”

”Naturligtvis skall vi bo på samma hotell”, bestämde Gåsafar, ”och det bör dessutom ligga inom rimligt avstånd från en förstklassig restaurang!”

Detta var före datoriseringens förlovade tid, och den stackars tjänstemannen ringde hotell efter hotell utan att lyckas finna fem bra rum till en grupp ovanligt kräsna svenskar. Alla andra resenärer hade sannolikt redan hunnit i säng innan han ens vågade föreslå oss ett alternativ.

”På Hotel Astoria finns fem lediga rum av hög klass, och i dess omgivning finns flera mycket uppskattade restauranger”, sa han slutligen bevekande. ”Är det ett förstklassigt hotell?”, envisades Gåsafar. ”Det är det bästa jag kan åstadkomma under rådande omständigheter”, svarade tjänstemannen förbindligt.

Gåsafar tog under tystnad emot den voucher som dels skulle ge oss gratis nattlogi och dels ersätta de skäliga kostnaderna för en sen middag och en tidig frukost.

När vi andra gjorde sken av att vilja lämna transithallen sa Gåsafar: ”Ta det lugnt, bara! Ge mig fem minuter så skall jag undersöka om detta verkligen är vårt bästa alternativ! Följ med mig du, Carl-Erik” avslutade han med ett tonfall som skulle ha hedrat en fältmarskalk.
Jag ledsagade honom lydigt till en telefonkiosk som han tydligen spanat in redan tidigare. I telekatalogens gula sektion fann han snart att Astoria var ett hyfsat turisthotell, men att det fanns gott om alternativ som använde ord som ”lyx” och ”förstklassigt” i sina annonser. Ett av dessa tycktes dessutom tillhöra samma kedja som det anrika San Danieli i Venedig.

Gåsafar måste ha fått några italienska småmynt tillbaka när han handlade cigarettändare på flygplanet, för plötsligt hade han ringt upp det lyxiga hotellet. När han fått svar räckte han raskt luren till mig: ”Be att få tala med receptionen och beställ fem rum för en natt!”. beordrade han.

Jag viste att han var osäker på sina språkkunskaper och gjorde honom till viljes. ”Visst, vi har fem rum, men bara tre med utsikt över Genuabukten”, svarade receptionisten som utan prut accepterade vår reservation i Gåsafars namn. Därefter ringde vi av och återvände till transitdisken där personalen precis var på väg att släcka ner.

Gåsafar tog fram vår voucher. ”Var snäll och ändra den här”, sa han, ”vi har lyckats få rum på ett hotell som bättre motsvarar våra önskemål!”

Den stackars tjänstemannen såg fullständigt förkrossad ut. ”Men Signor, jag har ingen befogenhet...” började han innan Gåsafar avbröt honom.

”Det har du säkert, och ju förr du ändrar hotellnamnet desto tidigare får du gå hem och lägga dig”, sa han uppfordrande. Sedan avslutade han, med ett något medgörligare tonfall: ”Kom igen nu, grabben! Du slipper ju betala mellanskillnaden, inte sant? Säg bara till din chef att det var en oresonabel svensk som tvingade dig att erbjuda en smidig lösning.”

Plötsligt fungerade hans engelska perfekt, och lika plötsligt satt vi i en taxi som var på väg till det exklusiva hotellet.

Om gammalt är liktydigt med exklusivt så var det otvivelaktigt ett mycket påkostat härbärge vi skulle lyckliggöra under natten. Interiören var domedagsmörk och atmosfären tung av tidigare gästers utdunstningar av skilda slag. Ett försök att öppna ett rumsfönster misslyckades skändligen men en liten gnutta frisk luft trängde in genom en trasig fönsterruta i det omfångsrika badrum vars inredning i sprucket kakel. krackelerande emalj och ärgig koppar knappast inbjöd till några avancerade hygieniska utsvävningar.

Jag sköljde mitt trötta ansikte och mina händer i kallt vatten och drog en kam genom håret framför en spegel som var ett tydligt bevis på att glas är ett levande material som ständigt är på väg neråt.

Gåsafar hade stuckit till taxichauffören en näve sedlar och bett honom vänta utanför entrén för att om tio minuter köra oss till, som han uttryckte det, ”Genuas förnämligaste näringsställe .

”La prima ristorante Genovese, comprendi?” översatte han för den imponerade chauffören. ”Kan du italienska”, frågade jag tvivlande. ”Icke då”, fnissade Gåsafar. ”Det satt ett litet reklambudskap på stolsryggen i taxin!”

Klockan var närmare midnatt när vi trängde in oss i bilen igen. Vinden ven mellan de ålderdomliga husen och att vi andra helst av allt ville gå och lägga oss bekymrade inte Gåsafar, som fortfarande var på ett strålande humör.

”Nu skall ni få uppleva det norditalienska köket när det är som bäst”, frustade han, ”och jag har namnet på en Chianti från 1964 som lär vara en dröm!”

Entrén till restaurangen såg lite ruffig ut i mörkret men insidan präglades av en dov elegans som ställde krav på helt andra kläder en de vi reste i. Vi uppvaktades dock genast av ett så stort antal uniformerade ganymeder att detta kändes mera genant än vår spartanska garderob.

Förklaringen visade sig när vi klev in i den magnifika matsalen där kristallkronorna hängde tätt under ett förgyllt tak som var minst fem meter högt. Restaurangen var folktom! Den tjänstvilliga personalen hade inga andra gäster att måna om än oss, så det blev ett enastående intresse för vårt bord.

När alla serverats lagom kylslaget mineralvatten i de tunga kristallglasen erhöll vi varsin meterhög och läderklädd meny i vilken ingen enda maträtt beskrevs med en text som understeg fem rader. Dessa små historietter var avfattade på italienska och franska, två språk som ingen av oss var mer än flyktigt bekanta med. En ung kypare översatte därför texten till en roande blandning av engelska och tyska men tvingades samtidigt erkänna att utbudet var begränsat eftersom flera råvaror alltid brukade vara slut vid denna sena timme.

Vi såg oss omkring.

Vilka hade ätit upp dem?

Personalen?

Efter tre, fyra beklagande småleenden sträckte Gåsafar vapnen: ”Säg mig istället vad ni rekommenderar oss i afton”, bönföll han den unge kyparen, som genast sken upp och erbjöd sig att tillsammans med chefskocken komponera en festmåltid som vi sent skulle glömma.

Han hade alldeles rätt för nu är det sent och jag har inget som helst minne av vad vi åt. Jag minns att det var mycket, jag minns att det var gott och jag minns att vi fick hålla till godo med ett annat vin än det som stod på Gåsafars lapp. Och så minns jag Gåsafars ansiktsuttryck när den långdragna notan, tillsammans med fem rejäla bitar schweizisk chokladtryffel, efter halvannan timmes oavbruten njutning bars fram på en liten silverbricka.

Det syntes att det var med en viss tvekan han visade upp flygbolagets voucher. Och ingen av oss blev särskilt förvånad när hovmästaren artigt beklagade att de inte kunde acceptera den, ens som en rudimentär delbetalning.

Förtäringen ombord på flygplanen, de exklusiva Ronsontändarna och taxiresorna hade redan tärt hårt på den gemensamma reskassa som Gåsafar förvaltade. Och ingen hade ju kunnat räkna med att vi, på grund av dåligt väder, skulle tvingas äta middag på vad som förmodligen var en av Genuas dyraste restauranger.

Gåsafar suckade och tittade ner i sin magra plånbok. ”Jag får ringa min sekreterare”, sa han. ”Hon får telegrafera mera pengar imorgon”.

Lyckligtvis förfogade han över ett kreditkort som restaurangen kunde acceptera. ”Skall vi inte be att få diska av det, istället”, föreslog min praktiska syster. ”Det borde väl vara snabbt gjort i en krog med så här få gäster!”

Att betala med kreditkort i en droska var vid den här tiden inte att tänka på i ett nattligt Genua. ”Det kan vara skönt med en stärkande promenad efter maten”, sa Gåsafar hurtigt, ”då sover man så mycket bättre.”

Stormvindarna slet i våra kläder och vi frös som hundar när vi, som vanligt i gåsmarsch, letade oss tillbaka till hotellet där baren, märkvärdigt nog, visade sig vara öppen.

”Nu behöver vi Irish coffee”, sa Gåsafar. ”Inte jag, tack”, sa min syster och jag i korus och värmde oss istället med en stor kopp te med honung. I bakgrunden hörde vi hur refrängsångaren Domenico Modungo på italienska hävdade att han svävade, vilket oturligt nog fick alla att minnas den gångna dagens strapatser och bäva inför morgondagen.

”Mej får ni inte upp i ett flygplan imorgon”, sa Abbot i vars mustasch det satt en rejäl klick vispgrädde från kaffedrinken. ”Inte mej heller”, sa min syster lika bestämt. 

Gåsafar tänkte snabbt.

Sedan sa han: ”OK! Då fixar vi en hyrbil imorgon bitti och bilar till Venedig – där skulle vi ju hyra bil ändå. Carl-Erik kör!”, avslutade han med ett tonfall som inte lämnade utrymme för någon opposition.

”Då måste jag sova nu”, sa jag och reste mig. Min syster och Abbot – fortfarande med vispgrädde i mustaschen – gjorde detsamma. ”Vi ses i foajén klockan...”, Gåsafar tvekade, ”klockan nio för en snabb frukost. Så kör vi klockan tio” avslutade han myndigt.

Själv somnade jag nästan redan i hissen på väg till det unkna lyxrum där jag inte skulle komma att tillbringa en enda vaken timma.

Kranvattnet såg så tveksamt ut att jag öppnade en flaska mineralvatten att ha till tandborstningen. Någon hade vikt undan mitt överkast och lagt en bit mintchoklad på huvudkudden.

Det upptäckte jag dessvärre inte förrän nästa morgon då jag fick ägna en kvart åt att tvätta bort den ur håret.