En gång tidigare hade jag varit inblandad i en liknande situation. Det var en vintersöndag, mitt i Göteborg, då jag körde på en sjuttiotreårig kvinna på ett övergångsställe på Skånegatan.

På ett övergångsställe!

Den gamla damen slog en kullerbytta över min beigefärgade Saab, och slog i gatan bakom bilen.

Naturligtvis visste jag inte att hon var så gammal, då. Jag såg bara en orörlig kropp på asfalten, bakom min bil. En kropp som jag hade kört på. Mitt på ett övergångsställe.

Nu började de söndagsflanerande människorna samlas för att inte missa gratisunderhållningen. Själv handlade jag även denna gång rent reflexivt och hade inte kommit ihåg vad jag gjorde om det inte berättats för mig i efterskott.

Tydligen rusade jag ut ur bilen och bort mot kvinnan som låg mitt i körbanan. Vittnen har berättat hur jag slet av mig min jacka och placerade den som en kudde under henne huvud, innan jag återvände till bilen för att hämta en pläd att breda över henne. 

Det var nitton grader kallt ute. En söt tjej i tjugoårsåldern samt en allvarsman i mera mogen ålder skall ha kommit bort till mig och erbjudit sig att vittna om händelseförloppet. Men jag besvor dem att lämna mig ifred. Ingen kände väl till det här händelseförloppet bättre än jag! Jag hade ju kört på en gångtrafikant, mitt på ett övergångsställe, så att hon slog en kullerbytta över min bil.

På min motorhuv vittnade en buckla i plåten om var den stackars kvinnan slagit i sitt huvud. Jag satt vid hennes sida, i skjortärmarna, med hennes hand i min när ambulansen kom. Hon andades, men hon rörde sig fortfarande inte. Ambulansmännen tog hand om henne och poliserna tog hand om mig, samtidigt som de olycksbådande sirenerna tonade bort i riktning mot Sahlgrenska Sjukhuset.

”Vad heter du?
Kan vi få se ditt körkort?
Är det här din bil?
Har du använt någon alkohol eller några andra droger idag?
Igår?

Hur gick det här till? Varifrån kom du? Hur fort körde du? När upptäckte du henne? Du är väl medveten om att du kört på en gångtrafikant, mitt på ett övergångsställe? Läs igenom de här noteringarna och skriv under. Du kommer att bli kallad till ytterligare förhör inom några dagar. Seså, se till att komma hem nu, innan du fryser ihjäl.”

Jag fick tillbaka min skrynkliga jacka och bilpläden. Den doftade svagt av den urin som den stackars kvinnan läckt ut när hon slog i marken.

Närmast bedövad körde jag hem. Pläden slängde jag i en soptunna innan jag gick upp till min väntande familj och med tjock röst berättade vad som hänt.

De följande timmarna var närmast outhärdliga. Med jämna mellanrum ringde jag sjukhuset där patienten effektivt forslades från den ena avdelningen till den andra. ”Tyvärr, patienten är på röntgen! Dessvärre är hon på ortopeden för undersökning. Jag har fått besked om att hon är på medicinakuten just nu. Hon fins just nu på vidareutredning, ring igen imorgon bitti!”

Den natten tillbringade jag sittande i vår blåblommiga kretongsoffa i vardagsrummet, stirrande rakt fram.

Vad hade jag gjort? Jag hade allvarligt skadat, kanske dödat, en för mig helt okänd människa. En kvinna som bara lämnat sitt prydliga hem för att ta sig en liten promenad i det vackra men kalla söndagsvädret.

Vem var hon? Var hon gift? Levde hennes make? Hade hon några barn? Barnbarn? Vad hade jag gjort?

I gryningen kunde jag inte hålla mig längre. Jag ringde åter till sjukhuset, sade vem jag var, och hade turen att få tala med en mycket förstående sjuksköterska: ”Vi är mycket förvånade”, sa hon. ”Trots att kvinnan är över sjuttiotre år gammal tycks hon ha klarat den här upplevelsen med blotta förskräckelsen. De enda fel vi kunnat finna på henne är skrubbsår på båda underbenen, samt en mindre bula i nacken. Hon är vid fullt medvetande, och om ingenting oförutsett inträffar räknar vi med att hon kan lämna sjukhuset inom ett par dagar!”

Jag kände en intensiv men mycket kortvarig lättnad. OK. Endast tack vare en nådig försyn hade den stackars kvinnan undgått att dödas eller skadas allvarligt, men faktum var fortfarande att jag hade rammat henne, på ett klart markerat övergångsställe, med en hastighet som gjorde att hon flög i en kullerbytta över min bil.

Hur lär man sig leva med det? Vad kommer att hända med mig nu?

I avvaktan på det obevekliga köpte jag en rejäl blombukett och besökte den gamla på sjukhuset. Det var tveksamt om hon förstod vem jag var, men det var tydligt att hon uppskattade blommorna.

När jag lämnade henne bad hon mig, till avsked, att köra försiktigt. Snacka om dåligt samvete.