En vecka senare fick jag kallelse till förhör hos polisen på Spannmålsgatan. Den dag de föreslog var det meningen att jag skulle vara i Stockholm, så jag ringde dem och bad att få komma tidigare. Det mötte inga hinder och några dagar senare stod jag inför en lång, civilklädd polis som med sitt ansikte närmare fyrtio centimeter över mitt mötte mig med orden: ”Nej, men det var hemskt vad man kan se blek och nervös ut!”

Jag är i vanliga fall en nästan onödigt lugn människa, men nu tände jag på alla cylindrarna samtidigt. ”Sådana här händelser är kanske vardagsmat för er, men för mig är det inträffade en ren katastrof! Så jag är tacksam om ni kan avstå från den typen av kommentarer och vi får det här förhöret avklarat så fort som möjligt!”

Polismannen tittade allvarligt på mig. Med en helt annan röst sa han, samtidigt som han drog fram en karmstol: ”Vill ni inte vara snäll och sitta ner?”

Mina ben skakade så häftigt att det snarast var en fysisk nödvändighet att jag satte mig. Även polismannen satte sig och där satt vi tysta i några sekunder. Sedan sa polismannen: ”Innan vi inleder det här förhöret vill jag att ni skall ta del av innehållet i ett par brev som vi har fått in”.

Han sa faktiskt så. Han bad mig inte att “läsa” breven, han bad mig “ta del av innehållet” i dem. Så räckte han mig kopiorna av två brev som jag läste under stigande förundran. I det första brevet berättade en flicka, som vid olyckstillfället varit passagerare i en spårvagn på Skånegatan, hur hon upplevt händelsen. Hon skrev ungefär så här:

”En svartklädd tant sprang plötsligt ut ur porten och över gatan, antagligen för att hinna upp den spårvagn som jag satt i. Utan att se sig för kastade hon sig rakt ut i trafiken och det fanns ingen möjlighet för den beigefärgade bilen att stanna. Den beigefärgade bilen höll ingen överdriven hastighet. Jag och flera vittnen med mig anser, att det var den svartklädda damen som ensam orsakade olyckan. På platsen erbjöd jag mig att vittna till förmån för bilisten, men han tycktes inte förstå innebörden av mitt vittnesmål.”

Det andra brevet hade skrivits av en ingenjör som också färdades i en Saab, en svart, i ytterfilen och i samma riktning som jag. Innehållet i hans brev styrkte flickans berättelse, och var dessutom försett med en avslutande kommentar som någon på Spannmålsgatan strukit under med rött:

”Jag är samtidigt glad att det inte var min bil som träffade damen ifråga. Jag höll nämligen på att köra om den beigefärgade bilen, så den drabbades skador skulle då troligen ha blivit ännu svårare.”

Jag lyfte blicken från de båda breven och tittade frågande på polismannen. Han sa: ”För vårt vidkommande är vittnesmålen avgörande för skuldfrågan. Vi har också tagit emot flera telefonsamtal och ytterligare ett par brev som anser, att den gamla damen rusade rakt ut i trafiken utan hänsyn till omständigheterna. Vi betraktar henne som, i lagens mening, ansvarig för det inträffade.”

Jag var fullständigt paff. ”Men bromsspåren”, sa jag. ”Ni mätte ju bromsspåren på platsen! Jag måste ju ha kört för fort för att kunna stanna i god tid inför övergångsstället!”

Polismannen såg deltagande på mig. ”I rapporten betraktas era bromsspår snarast som ett tecken på hur sent ni upptäckte den springande kvinnan. Hon trängde sig fram bland ett flertal söndagsflanörer och parkerade bilar och rusade i verkligheten ut i gatan strax före övergångsstället. Vi har i det här läget ingen anledning eller avsikt att ifrågasätta det som ögonvittnena har berättat”. 

Jag kunde inte tro att det var sant.

”Men”, sa jag, ”om jag nu är oskyldig, varför är jag då här?”

Om förhöret dittills varit en överraskning fick jag nu ett besked som jag upplevde som fullständigt häpnadsväckande:

”Vi har förstått att ni fick en del plåtskador på er bil, så det är vår skyldighet att ta reda på om ni har några yrkanden gentemot damen.”

Om jag hade några yrkanden?!?

Jag, som kört över en försvarslös, sjuttiotreårig kvinna vid ett övergångsställe på Skånegatan? Hade jag några yrkanden mot den späda gamla damen som fått skrapsår på båda underbenen och som säkerligen, utöver smärtor och rädsla, fått köpa nya strumpor och underkläder – hade jag några yrkanden?!

Nej, det hade jag inte. Frihet från efterräkningar fick jag genom breven från mina okända välgörare.

Känslan av skuld bär jag fortfarande med mig.

Känslan av att nu, ännu en gång, ha balanserat på gränsen till en katastrof var nästan outhärdlig.

Den spontana reaktionen var att jag där, vid den regnvåta vägrenen i Toscana, lovade mig själv inför Gud och alla människor att aldrig mera köra bil. Och att aldrig mer dricka alkoholhaltiga drycker. Och att aldrig mer lägga mig efter midnatt om jag visste att jag måste gå upp tidigt nästa morgon.

Mitt sinne fylldes av ett besvärande antal löften liknande dessa med resultatet att mitt illamående övergick i en oerhörd trötthet. Jag minns att jag stod med ryggen mot bilen när regnet plötsligt upphörde och en blek solskiva visade sig i den snåla gläntan mellan två blygrå moln.

Min syster, som saknade körkort, smög upp bakom mig. ”Hur mår du”, sa hon nyktert. ”Som en före detta bilist”, sa jag och bekämpade en vilja att slänga mitt körkort på platsen. ”Nu får någon annan köra”.

Med en nu någorlunda utsövd Sten-Pelle vid ratten nådde vi fram till Venedig utan ytterligare missöden. Nere i hamnen fann vi ett parkeringshus i bekväm närhet av de taxibåtar - vaporettos kallades de - som var det mest förnuftiga sättet att ta sig fram till vårt anrika hotell.

I receptionen på San Danieli väntade ett meddelande från Gåsafars sekreterare som lydigt telegraferat ett respektingivande antal miljoner lire till en närbelägen bank. Kvällen var räddad!

”Dusch och några timmars vila på rummet”, påbjöd Gåsafar. ”Jag ringer runt när det är dags att gå ut och äta middag”.

Det första jag gjorde, när jag installerat mig i mitt rum, var att beställa upp en lätt lunch. Sedan såg jag mig omkring i det största hotellrum jag någonsin känt mig främmande i. Sängen var en gigantisk sak med dubbla resårmadrasser och gavlar av förgyllda stålrör. Vänd mot de små fönstren, som till hälften täcktes av vittrande träjalusier, tronade en sidenklädd soffgrupp från vilken man kunde titta ut mot ön Lido som nu glittrade i eftermiddagssolen.

Mina få kläder och andra tillhörigheter såg rörande bortkomna ut när jag fördelat dem i en mörkboaserad ekgarderob med dubbla dörrar och en byrå med intarsia som såg ut att vara av körsbärs- och päronträ. Golvet pryddes av en jättematta, så väl ingången att dess enda ursäkt måste vara att den var äkta, och i taket hängde inte en utan två gnistrande kristallkronor.

Badrummet var stort och ett under av dekadent elegans. Avståndet mellan porslinshandfatet, som erbjöd tre kranar varav en för isvatten, och den ålderdomliga toalettstolen var så långt att jag spontant såg mig om efter ett par rullskridskor.

Mitt i den kakelklädda men spruckna väggen var en lucka infälld. Jag öppnade den och en pust av hög och fuktig värme slog emot mig. Det tog några sekunder innan jag förstod, att där kunde jag torka strumpor och andra klädesplagg som kanske blivit fuktiga under någon dramatisk gondolfärd på någon av de oroligare kanalerna.

Efter en välbehövlig dusch njöt jag av lunchen i ett hörn av den sidenklädda soffan och tog sedan ett skutt upp på den nästan meterhöga sängen. Innan resårmadrasserna hade gungat färdigt hade jag redan somnat.