Det var kolmörkt utanför mina fönster när jag väcktes av att telefonen ringde. ”Fan, vi har försovit oss”, sa Gåsafar och bad mig skynda till foajén. ”Klockan går redan på elva och krogarna kanske stänger tidigt vid den här tiden på året!”

Några minuter senare bildade vi den traditionella gåsmarschen och vandrade upp i Venedigs gränder på jakt efter en restaurang med den dubbla kvaliteten att vara både lyxig och öppen. Hungriga strövade vi gränd upp och gränd ner för att finna ett näringsställe som Gåsafar kunde acceptera.

Lågsäsongen gjorde att många tjusiga etablissement som vi passerade var stängda. Klockan var närmare midnatt när vi stod utanför en restaurang vid namn la Paloma – Duvan – som fann nåd inför vår kritiske ledares ögon.

Precis som i Genua visade vi oss vara de enda gästerna. Hovmästaren var en sirlig herre som både såg ut och förde sig som Nils Poppe. Som en veritabel balettmästare dirigerade han sina kypare som var tio till antalet, dubbelt så många som de gäster de skulle betjäna. De började med att rulla in ett bord som dignade under förrätter av olika slag.

Gåsafar log med hela sitt skånska ansikte. Inte bara var urvalet storartat, risken för språkliga missförstånd var ju eliminerad - här gällde det ju bara att peka på det man ville ha.

Och Gåsafar pekade!

Hungrig som han var ville han pröva närmare tio av läckerheterna. Inspirerade av vår ledare blev även vi andra ovanligt sybaritiska och strax satt vi med var sitt glas vitt, toscanskt vin framför oss och väntade på den välfyllda tallrik där de olika godsakerna skulle samsas.

Vi tömde glasen under muntert samspråk, och det dröjde inte länge innan två nya buteljer öppnades av vår tjänstvillige vinkypare. Så öppnades dörren till köket och ut kom servitörerna på rad, rullande var sitt bord framför sig. Förfärade stirrade vi på de omkring trettio tallrikar som var och en innehåll en rejäl portion av de förrätter vi beställt. Vi hade naturligtvis räknat med att få en smakbit av varje godsak, serverade på samma tallrik.

Vårt runda bord, som säkert kunde rymma tio ätande, hade inte plats för alla tallrikar. ”Du får säga till dem”, sa min syster till Gåsafar, och tillsammans försökte vi med en blandning av språk, gester och mimik förgäves övertyga hovmästaren om missförståndet.

Till all lycka hade vi ännu inte beställt vare sig huvudrätt eller dessert, så när hovmästaren förbindligt frågade om vad vi önskade i den vägen var det vår tur att vara artigt avvisande.

Måltiden påbörjades under pressande tystnad, men maten var utomordentligt läcker och vinet precis vad som krävdes för att vi skulle inse det komiska i situationen. Plötsligt gapskrattade vi, lika ohejdat som ansvarslöst. Och när vi någon timme senare avslutade måltiden med espresso och brinnande likör hade vår livsglädje nått sådana höjder att vi till och med slog vad om hur många miljontals lire notan skulle sluta på.

Naturligtvis kom ”Murre”, reklambyråns välbeställde ägare på tapeten och vi muntert fantiserade kring hur mycket hans blodtryck skulle stiga när han tog del av notan. Jag sparade länge en servett där någon av oss knåpat ihop följande torftiga limerick:

"I Stockholm en rik skorstensfejare
sa:"Ni tror nog ni är ena hejare!
Men nu är det slut!
Vet sjudubbelt hut!
Nu åker ni ut ska jag säjare!"