För att inte förfalla till trist högläsning brukade jag alltid försöka lära mig mina presentationer utantill.

Därefter skrev jag påminnande stolpar för viktiga punkter och improviserade sedan, så gott jag kunde, med utgångspunkt från dem. Den metoden hade jag tänkt använda också vid mötet med de andra reklambyråerna i Milano. 

Men mitt första framträdande kom att handla om två andra frågor.

Den internationella marknadsdirektören ville nämligen veta de deltagande ländernas synpunkter, dels på institutionell reklam och dels på ett fördjupat kreativt samarbete länderna emellan.

De frågorna var vi inte förberedda på.

På den här tiden var de flesta reklambyråer ganska kallsinniga till institutionell reklam, som i regel avsåg att informera olika kundgrupper om vilket förnämligt företag det var som tillverkade de produkter de köpte. Man ansåg att detta stal pengar från den viktiga produktreklamen

Vår byrås uppfattning var att det var både effektivare och mera ekonomiskt att bygga in de viktigaste institutionella budskapen i vanliga produktannonser, ett sorts embryo till det som sedan kom att kallas ”relationsmarknadsföring”. Och eftersom det ryktats att vi kanske skulle få ansvar för flera marknader var vi förstås mycket positiva till ett utvidgat samarbete.

I vår lilla delegation utbröt nu en ivrig diskussion om hur vi skulle formulera våra svar. När vi enats någorlunda sa Lillechefen skräckslaget: ”Nå, vem av oss skall upp och steppa?” ”Det får Carl-Erik göra!”, avgjorde Gåsafar och jag började nervöst treva i bakhuvudet efter lämpliga engelska formuleringar.

En efter en troppade representanter för de andra marknaderna upp i talarstolen och redovisade ett kompakt motstånd mot båda företeelserna. De framförde sina synpunkter på flera olika språk som simultantolkades av fyra alerta damer som satt i varsitt bås längst bak i konferensrummet.

Chefen för en stor internationell reklambyråkedja uttryckte sin inställning mycket elegant: ”To me, institutional advertising is very much like pissing down your trousers”, sa han ”To begin with it may be a rather nice and warm experience but very soon you tend to hope that nobody else have noticed it.”

När det blev Nordens tur uppstod en skrattretande dominoeffekt i vår bänkrad. Zanussis svenske VD knuffade på sin marknadsdirektör som knuffade på Gåsafar som knuffade på Lillechefen som knuffade på mig.

 Lite omtumlad äntrade jag talarstolen och försökte under några svettiga minuter få ur mig ett vettigt svar på engelska. Men mina kunskaper i det språket tycktes plötsligt som bortblåsta och jag påbörjade samma formulering gång på gång utan att få fason på den.

Åhörarnas ansiktsuttryck pendlade mellan road överlägsenhet och tydlig irritation. Min egen lilla delegation log dock, halvt generad och halvt uppmuntrande, men till ingen nytta. Till sist stapplade jag ner ur talarstolen med en enda tanke i huvudet: ”Imorgon skall jag hålla ett timslångt anförande som jag inte kommer ihåg, på ett språk som jag inte behärskar.”

Min vana trogen hade jag lämnat manuset hemma, men stolparna hade jag gudskelov med mig. Viskande informerade jag Gåsafar om mitt predikament. ”Jag måste låna en skrivmaskin någonstans, och skriva ett nytt manus, annars går det åt helvete imorgon”, sa jag. ”Stick”, väste Gåsafar i vänster mungipa och jag stack.

Att fixa en skrivmaskin var lätt men i Italien saknade sådana naturligtvis bokstäverna å, ä och ö. Detta innebar att  också en del andra bokstäver och skiljetecken fanns på andra ställen än jag var van vid.

Dessutom saknade jag mina lexikon, och min duktiga översättares snusförnuftiga kommentarer. Arbetet blev därför både svårt och långsamt.

Framåt kvällen kom dock ytterligare en chock. Då kom Gåsafar och Lillechefen instormande i mitt rum för att rapportera om eftermiddagens händelser.

”Det är ren katastrof”, förklarade Gåsafar. ”Kritiken mot det som presenterats hittills är fruktansvärd! Den holländske representanten bröt samman och fick föras till sjukhus. Nu sätter huvudmannen sin förhoppning till oss.”

Och Lillechefen fortsatte: ”Vi har fått ändrade direktiv! Nu vill man att vi skall presentera både fjolårets och årets kampanjer, för att visa varför vi är så framgångsrika i Norden. Vi har skickat efter underlag från Göteborg.

Du får skriva om ditt anförande så att det visar hur vi har jobbat från starten och fram till nu. Diabilder och sånt får vi fixa i natt. Klockan tio kommer en tjej från en byrå här i Milano och hon har fixat så att fotolabb och overheadproducenter är stand by hela natten.”

”Den goda nyheten är att vår presentation är senarelagd,”, sa Gåsafar tröstande. ”Klockan fyra i morgon eftermiddag är det vår tur, och vår presentation får ta den tid det tar.”

Klockan fyra!

Två timmars frist för ett dubbelt så långt anförande som ännu inte var skrivet.

Jag stirrade tyst på arket i skrivmaskinen där alla felstavningar gjorde den haltande engelskan ännu mera framträdande.

”Vi två går ner och äter nu”, avslutade Gåsafar dödsföraktande. ”Kan vi beställa upp någonting till dig?” Lillechefen flinade nervöst när jag föreslog att han skulle ringa efter en taxi och beställa en biljett till nästa flyg hem, medan jag packade.

Med tidspressen som bakgrund insåg jag att ett stolpmanus, språkproblemen till trots, var det enda möjliga. En vänlig servitör kom upp med en matbricka och en halvbutelj vin. Vinet var gott, maten rörde jag inte.

Någon timme senare knackade det på min dörr. Utanför stod en kurir som levererade ett rejält paket som innehöll de utlovade underlagen från Göteborg. Gåsafars ambitiösa sekreterare hade för säkerhets skull skickat allt material hon hade funnit, så nu måste jag också slösa viktig tid på att sålla agnarna från vetet.

Jag svor en ramsa, och när det strax därpå åter knackade på min dörr var min stresströskel pulvriserad.

Ilsket slet jag upp dörren och spände ögonen i en av de vackraste kvinnor jag någonsin sett.