Utbildning är bättre än inbillning, visst! Men om man bara vinnlägger sig om att kunna rätt saker så behöver man inte kunna särskilt mycket.

Den övertygelsen har följt mig genom åren och gång på gång har verkligheten bevisat dess bärkraft. Krafsar man mig på ytan upptäcker man snart att mitt kunnande är som ett tunt lager fernissa - prydligt för ögat men mycket känsligt för repor. Sanningen är att min utbildning inte ens motsvarar de krav som på 1940-talet beskrevs i lagen om allmän skolplikt.

Där kunde man läsa, om jag minns rätt, att alla svenska barn måste gå i skolan i minst åtta år och vara godkända det sista året.

Detta betydde inte att man måste ha godkända betyg i alla ämnen. Nej, det fanns en snillrik uträkning för hur överbetyg i de ämnen som ansågs särskilt viktiga kunde kompensera för underbetyg i andra.

När jag efter åtta skolår - varav två i samma klass - befriade Hvitfeldtska Läroverket i Göteborg från min pinsamma närvaro hade jag hyfsade betyg i svenska, engelska och kristendom. Men det räckte inte för att kompensera mina underbetyg i tyska och matematik.

Det där med tyskan var knappast märkvärdigt. Många som var barn under andra världskriget fick en grundmurad antipati mot allt som var tyskt. Den lille koleriske korpralen skulle säkert ha fått ett av sina mest spektakulära raserianfall om han vetat, att hans agerande fick mig och många av mina kamrater att trycka alla förföljda folkgrupper ännu hårdare till våra hjärtan.

Ändå sörjde jag djupt när jag fick veta att Adolf Hitler var död. Men det var inte mitt fel. Det var Irmas fel. Irmas och i någon mån Everts.

Irma var vår barnflicka. En finlemmad och rågblond tös i sjuttonårsåldern som jag älskade med hela mitt barnahjärta. Min kärlek snarast stärktes när jag fick veta att föremålet för mina ljuvaste drömmar plötsligt hade en ”fästman”, en individ som lystrade till det misshagliga namnet Evert.

Som många svenska män under krigsåren var Evert inkallad till militärtjänstgöring. Varje lördagseftermiddag ringde han dock på vår dörr för att locka med sig Irma ut. Kanske till gammaldansen på Polketten på Liseberg eller till danssalongen Kungshall där Åke Fagerlunds kapell spelade upp de senaste swingmelodierna från USA.

Irma tyckte förstås att Evert var oerhört tjusig i sin djupblå permissionsuniform och med båtmössan nonchalant på sned. Han tjänstgjorde vid flygvapnet men min snobbiga far, som själv var inkallad som tandläkare med löjtnants grad, anförtrodde mig att Evert inte var flygare utan bara en del av markpersonalen.

”Han är bara en stackars hangarsopare” sa pappa ringaktande, och jag tog alla chanser att betona detta för den stackars vilseförda flickan.

”Irma”, sa jag så övertygande som bara ett förälskat barn kan. ”Evert är kanske tjusig, i vissa vinklar och dämpad belysning, men inte skall du väl nöja dig med en enkel hangarsopare! Hur skulle en sådan figur kunna ge dig det liv som du är värd?! Nej, min älskade Irma, gör för all del ingenting förhastat, för så snart jag blir stor skall jag bli stridflygare och bomba Hitler i tusen bitar!”

Min övertygelse, mina planer och mitt hjältemod var av en dignitet som ingen förnuftig barnflicka borde kunna motstå. Men så gick den där opålitliga tyrannen och tog livet av sig själv, innan jag ens hunnit fylla åtta år!

Man kan inte lita på någon här i världen.

Luttrad av denna tidiga kärlekssorg, en ynklig skolgång, en faders alltför tidiga bortgång samt en utfattig moders tappra försök att hålla liv i sig själv och fyra ungar gjorde jag så i juni 1952 entré på en arbetsmarknad som kryllade av arbetstillfällen för alla som var hela och rena och någorlunda välartikulerade.

De arbetsuppgifter som kunde komma ifråga för en obildad fjortonåring var kanske inte de mest prestigefyllda. Men med rätt betoning kunde man få ”kontorsbud” att låta mer respektingivande än ”springschas” och när jag så fick jobb som ”shipping clerk” för ett stort amerikanskt rederi blev flera av mina studerande kamrater djupgröna av avund.

Naturligtvis insåg de inte att det rörde sig om precis samma trista jobb, fast på engelska.

Mängden av okvalificerade jobb i efterkrigets Sverige gjorde att jag kunde sväva som ett ystert bi från den ena nektarfyllda blomkalken till den andra. Den ena månaden var jag springschas, den andra kalkylerade jag nettopriser på sågade trävaror, den tredje mätte jag möbeltyger hos en grosshandel i stans sydligaste delar där det fortfarande gick en och annan ko och betade på ängar och gärden.

Sedan startade jag och en äldre kamrat en av landets första butiker för begagnade grammofonskivor.

Jag stod bakom disken.

Kamraten, som var flera viktiga år äldre och hade körkort, for med jämna mellanrum till Tyskland för att köpa lämpliga plattor. Samtidigt brukade han inhandla en begagnad Merca, “vårdslöst billigt” som han själv uttryckte det. Den fraktade han hem varorna i och sedan sålde han den, sannolikt lika “vårdslöst dyrt”.

De pengarna såg jag dock aldrig röken av.

Och då jag efter ett tag upptäckte att kollegan regelmässigt stoppade hälften av dagskassan i sin egen ficka var det dags att säga tack och adjö och luttrad gå vidare till nästa arbete.

Livet lekte.

Då och då fick jag sparken, men oftast hann jag säga upp mig själv.  Och varje arbetsperiod följdes alltid av en period i full frihet under vilken jag förbrukade de slantar jag sparat ihop.

Några tior räckte långt på den tiden. I alla fall för den som bodde hemma och vars enda laster var två lösa Robin Hood om dagen och ett och annat biobesök.

Redan som mycket ung upptäckte jag värdet av att ha vänskapliga relationer med stadens biografmaskinister. Deras jobb var monotont och händelselöst och de hade inget emot att få besök av en väluppfostrad ung man som dels kunde stå tyst som en mus och titta på filmerna men också gärna gick små ärenden, vare sig det handlade om att hämta en flaska dålig vodka på en båt i hamnen eller en kanna kaffe och en smörgås med leverpastej och gurka från närmaste kvällsöppna fik.

En nackdel var att man ofta såg samma film massor av gånger, en fördel att man då kunde lära sig en rasande massa engelska.

I många år kunde jag hela dialogen till filmen ”Sunset Boulevard” utantill och förmådde dessutom göra en hyfsad imitation av det plaskande ljudet när William Holden, träffad av flera kulor från Gloria Swansons pistol, döende föll ner i swimmingpoolen.

Mitt beslut var fattat:

Jag skulle bli skådespelare!

Skådespelare, eller kanske sångare.

Eller, ännu hellre, både skådespelare och sångare!

Så fick det bli!

Omvärlden var naturligtvis ännu lyckligt okunnig om min framtid, men jag var fast besluten att bli en av samtidens mest uppskattade och mest fascinerande scengestalter.

Därför sökte jag mig till en väletablerad teaterskola med namnkunniga lärare från stadens teatrar och med flera elever som fortfarande nämns bland landets ledande skådespelare.

Därför åtog jag mig utan övertalning de mest märkliga småroller och statistuppgifter i såväl fåniga barnpjäser som klassiska dramer på stadens teatrar. Och därför tog jag alla chanser att sjunga offentligt!

Jag sjöng på skoldanser, på musikkrogar, i vokalisttävlingar och på mannekänguppvisningar. I tonfall, gester och framförande en blek kopia av de Idoler jag så noga studerat (man måste ju veta vilka man måste överglänsa!) levde jag under några ljuvliga år i en romantisk fantasivärld.

Samtidigt tvingades de flesta av mina kamrater fylla sina stackars hjärnor med kvadratrötter, kemiska formler och skillnaden mellan de tyska verb som styr dativ och de som styr ackusativ.

Två av dessa kamrater var ett par tvillingsystrar, vars bror också ville bli skådespelare.

De sa: ”Du kommer aldrig att bli skådespelare, Carl-Erik! Du är alldeles för lat! Titta på vår bror, han pluggar roller och arbetar nästan dygnet runt. Det krävs massor av hårt jobb för att man skall komma någonstans inom teatern!”

Jag log med ett milt överseende. Allt arbete i världen, tänkte jag förnöjt, kunde ju inte ersätta den medfödda, obetvingliga talang som en generös försyn hade begåvat mig med.

Deras bror blev naturligtvis en framgångsrik skådespelare och regissör.

Det närmaste jag kom prins Hamlet var att min beslutsamhets friska hy gick i eftertankens kranka blekhet över.

Fast nog fick jag god användning för min teaterutbildning längre fram i livet! Inte minst när det gällde att presentera reklamkampanjer för kritiska köpare. Det är en uppgift som kräver att man kan agera med en kombination av engagemang, pedagogik och övertygelse.

Första gången jag fick anledning pröva mina färdigheter inom dessa discipliner var dock som malplacerad befälselev vid det infanteriregemente som, till sina främsta meriter, räknade att ha misslyckats göra soldat av 91 Karlsson.

Det lyckades lika illa med mig.

Okej, jag hade nogmest mig själv att skylla.

Som finnig trettonåring blev jag, av skäl som jag lyckligen förträngt, en ambitiös rekryt vid Göteborgs Södra Hemvärnsområde. Mina överordnade belönade mitt nit och intresse med att göra mig till gruppchef redan innan jag fyllt femton.

När jag senare skulle göra min värnplikt hade ryktet om detta antagligen gått före mig, för mönstringsnämnden utsåg mig utan prut till befälselev, lämplig för officersutbildning.

Detta innebar att jag hamnade i en grupp av unga män som hade allra minst studentexamen. De flesta av dem hade dessutom haft uppskov med militärtjänstgöringen för att studera vidare. Jag tillhörde således de yngsta och mest okunniga i plutonen - i allting som inte hade med militär grundutbildning att göra.

Men exercera kunde jag!

Och kommendera!

Med teaterskolans talteknik som bäckenbotten hade min diafragmamuskel utvecklats till ett praktfullt fundament för en röst som, föga överraskande, var avsevärt starkare än mina kamraters. Men de hade ju heller aldrig ställts inför uppgiften att överrösta starkare ljud än kritans raspande mot den svarta tavlan.

Det vi förväntades lära oss under de första månadernas utbildning var sådant som jag redan kunde utföra i sömnen. Hälsningar hit och dit, marschanträde, helomvändning, anmälan, - allt var sådant som jag redan tidigare undervisat andra om. Och när man kunde det man skulle kunna slapp man oftast grillas av befälet.

”Mossberg, i gräset sitt!” blev ett så vanligt kommando att mina kamrater inom kort skanderade det tillsammans med den fanjunkare som ansvarade för vår grundutbildning.

Fanjunkaren, ja! Han var en liten trivsam man i fyrtioårsåldern som trots en uppenbar begåvning för större uppgifter hade funnit sig väl tillrätta i sin roll som underofficer. Enligt egen uppgift hade han på egen hand utformat hela signalförsvaret för västra Sverige. Ingen tvivlade på hans ord.

Fanjunkaren hade egenheten att då och då skjuta fram hakan och samtidigt kasta huvudet bakåt, ungefär som om hans skjortkrage var för trång. Detta skulle också kunna vara en trolig förklaring till hans rödlätta ansiktsfärg.

Tvärt emot flera andra underofficerare vid regementet accepterade fanjunkaren stoiskt att många av befälseleverna var mera skolade än han, och utmanade dem aldrig. Istället var han en god och tålmodig men också fordrande pedagog när han lärde ut den blinda lydnad som, när tillfället är det rätta, kan få vanligen kloka människor att lydigt slå ihjäl andra kloka människor.

Fanjunkaren hade också en härlig humor.

För att de nyinryckta studenterna skulle beviljas sin första hempermission krävdes, att de skulle kunna göra en godkänd anmälan. Det betydde att de i stram givakt och med hög röst skulle informera sina överordnade om vilka de var, vad de uträttade där de befann sig eller vart de var på väg.

En efter en tvingades de stackars studenterna i vår lilla pluton att ta ett steg framåt, gå upp i enskild ställning samt ropa ut sitt meddelande. Och det skulle ske med en tydlighet och röststyrka som uppfattades av den lille fanjunkaren som elakt nog parkerat sig ett sextiotal meter därifrån.

”Fanjunkare, befälselev 811 Klarin, på väg till latrinen!”

”Fanjunkare, befälselev 802 Jonasson på väg från latrinen!”

”Fanjunkare, befälselev 611 Sandell, på vaktkommendering!”

”Fanjunkare, befälselev 404 Gustavsson, på väg till logementet!”

Varenda student ropade med all sin kraft, men fanjunkaren var ändå aldrig nöjd. ”Högre!”, skrek han, och markerade med handen bakom örat att han inte uppfattat om den uniformerade ynglingen med den pipiga rösten var en svensk soldat eller möjligen en slem sabotör från en illasinnad, främmande makt.

De stackars gossarna, som varken varit med i hemvärnet eller gått i teaterskola, tvingades upprepa sina budskap gång efter gång, tills de förlorade den lilla röst de haft från början.

”Högre”, envisades fanjunkaren hjärtlöst. ”Högre! Högre! Högre!”

Själv stod jag sist i raden och när turen kom till mig, och jag tagit mitt reglementsenliga steg framåt, råkade jag hosta till. Då hörde jag hur min diskreta hostning reflekterades mot kasernernas fasader och återkom till mig med ökad styrka.

Jag hade hamnat på en punkt som, under dessa vindförhållanden, utgjorde ett slags akustiskt centrum på kaserngården!

Minsta viskning tycktes bäras ut och nå fram till såväl fanjunkaren som alla andra inom en respektingivande radie.

Med de förutsättningarna spände jag diafragmamuskeln, öppnade munnen och vrålade med all kraft:

”Fanjunkare, befälselev 909 Mossberg, på väg till öronläkaren!”

Du milde tid!

Ljudet kom tillbaka med en kraft som nästan slog omkull mig. Mina kamraters förvånade hakor dinglade någonstans i knähöjd och deras skräckslagna ögonkast pendlade mellan fanjunkaren och mig.

Men fanjunkaren hade full kontroll. Utan att förändra vare sig tonfall eller ansiktsuttryck betygsatte han min anmälan genom att ropa:

”Lägre!”

Och det upprepade han till dess han ansåg att ljudnivån var sådan att det åter fanns anledning att be befälseleven Mossberg sätta sig i gräset och hålla sin högljudda käft.