Inryckningen på regementet var till förväxling lik den jag deltagit i året innan. I förrådet tilldelades jag samma illasittande uniformsjacka, samma alltför vida uniformsbyxor, samma illa stoppade raggsockor.

Ficklocken på de slitna skjortorna stod fortfarande i skrynklig givakt och kalsongerna saknade forfarande det knapphål som skulle gett deras linning en mänsklig chans att få kontakt med min midja. 

Kängorna var ganska välborstade men delade också frikostigt med sig av de tidigare bärarnas bristfälliga fothygien. Det trådslitna madrassvaret var nödtorftigt reparerat i sömmarna men vis av tidigare erfarenheter fyllde jag det ändå till brädden med halm.

Sålunda överlastad nalkades jag den kasern där jag nu skulle dela logement med en skara relativt nyinryckta befälselever.

En överslaf närmast till vänster innanför dörren till lucka två var ledig. På den placerade jag den välstoppade halmkorv som efter bara några nätters sömn borde bli en någorlunda bekväm madrass.

Logementet var folktomt så när som på en rödlätt ung man som tycktes sova i en underslaf närmast fönstret.

Jag hade ingen lust att störa honom så jag bäddade min säng så tyst jag kunde och fyllde mitt skåp med uniformspersedlar bland vilka en glatt grönfärgad grötmundering var en chic nyhet för året.

Jag stängde och låste skåpdörren när jag hörde en späd röst från den rödlätte ynglingen.

”Det är du som är Mossberg, va?”

Jag erkände.

”Det är du som skall till sjukan i morgon. Det står på anslagstavlan där ute. Vi undrade länge vem den där Mossberg var, som skulle till sjukan, för vi har ju ingen här i plutonen som heter Mossberg. Hade inte”, förtydligade han, samtidigt som han reste sig upp ur sängen och släntrade bort till mig.

”Någon sa att du är musiker”, sa han.

”Då hade någon fel”, sa jag.

”Men en av korpralerna sa att du kunde sjunga, i alla fall”, envisades han.

”Kan och kan”, sa jag med vad jag hoppades vara klädsam blygsamhet. Sång och musik var ju, trots allt, ett av de få skolämnen jag fått överbetyg i.

Den rödlätte slog sig oombedd ner på slafen under min. ”Det vore roligt om du kunde sjunga”, sa han försynt. ”Jag har länge hoppats på att träffa någon som kan sjunga andrastämman i ”Arrividerci Roma”. Eller kanske ännu hellre en obligatstämma”, sa han drömmande och vevade med högerhanden framför sig som om han dirigerade en osynlig orkester.

”Vad heter du”, sa jag och han avbröt sitt gestikulerande och tittade på mig. Han hade ljust, ljust blå ögon och glesa, bågformade ögonbryn som föreföll närmast orangefärgade.

”Du kan kalla mig Varberg!”, sa han. ”Det gör alla dom andra. Först kallade dom mig ’Varbergs Fästing” för att dom tyckte att jag var så efterhängsen. Men då blev jag lessen, så nu säger dom bara Varberg.”

”Jag hade sällskap på tåget med en tös från Varberg”, sa jag för att inte verka oartig. Han tittade allvarligt på mig och sa: ”Det kan jag förstå. Ingen stannar väl frivilligt i den staden”.

”Vad är det för fel på Varberg, då”, sa jag och han svarade: ”Inte vet jag, jag har aldrig varit där.”

”Hur kommer det sig då att du kallas Varberg”, sa jag förvånat.

Han tittade närmast irriterat på mig och svarade: ”Det sa jag ju! Varberg blev ju kvar när dom slutade kalla mig för Varbergs Fästing! Tänk att det aldrig är någon som lyssnar på vad jag säger!”

Besviket reste han sig och återvände till sin säng, där han lade sig på sidan med ryggen demonstrativt vänd emot mig.

Jag kände mig en smula fånig, för det fanns ju en slags märklig logik i hans resonemang. Det var tydligt att han inte ville bli störd så jag smög mot dörren och undertryckte en lust att säga ’arrividerci’ när jag lämnade logementet.