Förvissad om att Erik hade det så bra som möjligt hämtade jag min rock och gick ut i natten för att leta upp en öppen restaurang.

Det var säkert minst lika kallt som radion utlovat. Klockan närmade sig midnatt och alla förnuftiga människor höll sig förstås inne en natt som denna.

Några restauranger jag passerade var redan stängda, andra släppte inte in nya gäster efter klockan elva. Huttrande halvsprang jag Kungsgatan upp och ner, i hopp om att finna åtminstone ett öppet korvstånd. Men icke.

Så plötsligt, himlen vare lovad, log lyckan mot mig! Från Brända Tomten på Nybroplan hördes sorlet av glada kvinnoröster som tydde på att räddningen var nära!

”Tyvärr”, beklagade en vänlig dörrvakt, ”här är abonnerat av Fredrika Bremerförbundet i afton! Men min herre kan kanske hålla till godo med Lejonkulan...”

”Lejonkulan?!”

”Det är vår källarrestaurang, med något yngre publik. Men de serverar mat från samma meny som Brända Tomten” ”Tack, det blir utmärkt!”, sa jag och skyndade mig in i värmen.

Som jag minns det bestod Lejonkulan av tre rum i fil och jag hänvisades till ett litet runt pubbord mitt i det mittersta rummet. Stämningen bland publiken, som verkligen var ung, var minst sagt hög och antalet tömda ölflaskor på borden respektingivande.

Jag fick in en starköl medan jag granskade menyn. Tre gånger vrålade jag sedan min beställning rakt in i örat på en stressad servitör, men lyckades ändå inte överrösta omgivningen.

Till slut pekade jag ut rätt rader i menyn och tecknade samtidigt att jag ville ha ytterligare en starköl.

Jag lutade mig tillbaka i den stilenligt obekväma trästolen och tog en klunk öl.

Har jag nämnt att jag var sur, trött och dessutom utsvulten?
Jävla Erik!
Jävla Stockholm!
Jävla Fredrika Bremer!

Plötsligt upptäckte jag att Lejonkulan minsann var försedd med en barpianist! Det var en sorgsen, medelålders man som satt lutad över ett kammarpiano, placerat på en liten avsats mitt i trappan som ledde ner i lokalen.

Till min förvåning fann jag också, att jag kunde ”sublimera” min hörsel så, att jag uppfattade hans toner trots det omgivande larmet. Inte nog med att karln var duktig! Han hade dessutom en repertoar som jag älskade. Rader av klassiska swingpärlor, spelade i fyndiga arrangemang som anknöt väl till originalen.

Pärlor för svin, uppenbarligen, för den här publiken kunde inte förmå sig att släppa flaskor och glas tillräckligt länge för att ens ge honom en applåd. Efter en tolkning av ”After You’re Gone” som en ung Teddy Wilson kunde ha varit stolt över, och stärkt av några klunkar ur starköl nummer två, bestämde jag mig för att själv applådera den stackars pianisten.

Jag slog ihop handflatorna så mycket jag orkade, för att tränga igenom larmet.

Till min häpnad blev det alldeles tyst under källarvalven, så när som på min patetiska applåd.

Alla i det rum där jag satt glodde roat mot mitt bord. I dörröppningarna till de kringliggande rummen dök det upp fnittrande ungdomar som undrade vad som var på färde. Det tog dem dock bara några sekunder att besluta att larmet orsakades av en vilsekommen och sannolikt något efterbliven landsortsbo som gått bort sig i huvudstaden och inte krävde någon ytterligare uppmärksamhet.

Pianisten intonerade en ny melodi, under vilken jag avslutade min frugala måltid. När slutackorden klingade ut var jag åter beredd med händerna.

Den övriga publiken reagerade nu med menande gester och roade ansiktsuttryck men lät i övrigt den stackar bortkomna bonnläppen hållas.

Den sorgsne pianisten tittade generat åt mitt håll innan han, närmast utan paus, lät de första tonerna från Eubie Blake’s ballad Memories of You kämpa om utrymmet i den massiva ljudmattan.

Själv bad jag om ytterligare en starköl och notan.

Tre starköl var ungefär två mer än vad jag normalt brukade konsumera. Nu hade jag mod och kraft att applådera en hel jazzkonsert plus ett par extranummer om så skulle behövas.

När pianisten närmade sig slutet på stycket sneglade han skräckslaget mot mig. Jag lyfte genast händerna som förberedelse för nästa tecken på uppskattning.

Men den rackaren lurade mig!

Istället för att sluta spela övergick den förrädaren till ett medley som säkert sträckte sig över femton minuter! Så fort han såg att jag lyfte händerna för en applåd gick han smidigt över till nästa låt. Till sist reste han sig upp och spelade de sista tonerna stående, varefter han springande lämnade pianot.

Min ensamma applåd följde honom uppför trappan samtidigt som servitören kom för att ta emot min betalning.

Jag tömde mitt ölglas och tackade honom för en god måltid och en trevlig afton.

Sedan reste jag mig och gick mot trappan.

Då applåderade resten av publiken.

Jag gjorde det enda rätta: Jag stannade på avsatsen, vid det nu ensamma pianot, och bugade mig djupt som tack för uppskattningen.

Dagen därpå sålde jag 620 exponeringsställ till vår stockholmskund och sedan dess har jag aldrig satt min fot i Brända Tomten.