Från den utmattade kvinnan på sängen i vårt trivsamma hotellrum fick jag ett tacksamt leende när jag överlämnade medicinen.

”Men du måste försöka äta något, också”, sa jag. ”Tala inte om mat, då dör jag”, sa Elaine plågat men jag var envis. ”Något måste du äta, annars dör du säkert.”

Det var tyst ett tag innan Elaine sa: ”Ja, kanske lite soppa, om du kan ordna det.”

På detta och flera andra italienska hotell jag gästat var man ytterst ovilliga att servera mat på rummet. Jag ringde trots allt ner till receptionen, där portieren gudskelov kunde lite engelska.

”Unfortunately, my wife is ill and can not join me for dinner in the restaurant" sa jag. "Is it in any way possible to have a bowl of soup of any kind sent to our room?” ”Certainly, Mr Mossberg! I’ll ask the maid to bring it to you in a few minutes!”

Hade jag nu varit uppmärksam så hade jag kanske tänkt på att ”maid” betyder ”städerska” och det skulle kanske ha väckt mina misstankar. Men nu blev jag både road och förvånad när jag något senare öppnade dörren för en liten vänlig dam som räckte mig, inte ett fat rykande varm soppa, utan en tvål!

Ofrivilligt fnittrade jag till och sa: ”No, no, we mean soup to eat” och samtidigt som jag sa det antydde jag, med pekfingret, konturerna av en tallrik och en sked på rumsdörren. Sedan grep jag den imaginära skeden och låtsades med den ösa in inbillad soppa i munnen.

”You know, soup!, avslutade jag leende.

”Si, Signor!”, sa städerskan med ett förklarat tonfall och försvann hastigt.

Två minuter senare knackade det åter på dörren, Utanför stod den lilla damen med en djup tallrik och en sked på en bricka där det också stod en mimosakvist i en liten vas.

I den djupa tallriken låg tvålen.

Jag suckade djupt och gick ner till restaurangköket där en engelsktalande fransk chef på ett ögonblick fixade ett fat champignonsoppa.

Jag bar upp den rykande tallriken till rummet och ställde den intill en hustru som nu sov djupt. Jag hade inte hjärta att väcka den utmattade varelsen. En dunlätt pläd fann jag i en garderob, den bredde jag över henne och rusade sedan ner till restaurangen.

Där möttes jag av meddelandet att marknadsdirektören tyvärr inte haft möjlighet att vänta men att middagen, liksom hotellvistelsen, naturligtvis var betalda.

Exotiska händelser, ja visst, men man får ju vara ganska surmulen för att skylla sådana händelser på en charterarrangör.

För att få vettiga svar på frågan vad svenska charterturister saknade på sina resor gjorde jag en snabbutryckning till Torslanda flygplats. Där frågade jag, under en hektisk helg, ett par hundra utresande och hemvändande resenärer om det var något i arrangörens utbud som de saknade. 

Trött men triumferande återvände jag därefter till reklambyrån med en lista som upptog flera hundra förslag på hur man kunde göra en charterresa mera prisvärd, spännande och bekväm. Den listan decimerade vi kritiskt tills den bara innehöll idéer som vi ansåg borde vara någorlunda allmänt uppskattade, möjliga att åstadkomma, roliga att informera om och - inte minst viktigt - billiga.

På dessa idéer byggde vi en marknadsstrategi som vi kallade ”Tio procent tillväxt, hundra procent lönsamhet”. Själva reklamkampanjen gick ut på att man skulle resa med den här arrangören om man vill se ”extra många glada människor omkring sig”, en sorts eufemism för att det skulle vara trångt i flygplanen. Skälet till att de var så glada, utlovade vi, var att man hos just den här trivsamma arrangören nu fick många fler festliga upplevelser för samma låga pris som tidigare.

En av våra geniala idéer var, minns jag, att alla resenärer skulle få en enkel parlör samt en kassett med en komprimerad kurs i det språk som talades på resmålet. Något hundratal användbara fraser bara, som man kunde behöva i taxibilar, butiker och restauranger. Den idén tycker jag fortfarande är väl värd att realisera, fast nu via en datorapp eller liknande.

Vid presentationen för researrangören var även den nye ägaren med. Han såg så nöjd ut som om han hade fött varenda glänsande idé alldeles själv. Han vände sig till sina chefer, som däremot såg ut att vara allt annat än imponerade.

”Allt det där är tyvärr exempel på skåpmat som både vi och våra konkurrenter redan har prövat utan större framgång”, sa den svenska reklamchefen med ett beklagande tonfall. Hans kolleger instämde och sedan började de kivas lite om hur många år sedan det var man hade misslyckats med den där idén, och den där, och den där… Och hur den där konkurrenten stångat sin panna blodig en hel vintersäsong i ett helkorkat försök att genomföra just den idén.

”Men vårt förslag bygger ju trots allt på önskemål som resenärerna själva har framställt”, försökte jag. ”Jovisst”, sa reklamchefen tröstande, ”och det är just därför vi känner till dem så väl och vet precis hur lite eller mycket de verkligen betyder!”

Den nye ägaren tittade på chefen för det företag han så nyss hade köpt. Denne sökte med blicken stöd hos sina medarbetare innan han sa till oss: ”Jag tycker att ni har gjort ett arbete som visar att ni är en duktig reklambyrå som dock saknar erfarenheter från vår bransch. Idag samarbetar vi med en annan duktig byrå, som dessutom kan charterbranschen utan och innan. Det är ett samarbete som fungerar mycket bra och jag kan inte se något skäl att avbryta det.”

Och där skulle historien förmodligen ha slutat om inte jag, ett par dagar senare, fått ett telefonsamtal från företagsgruppens ägare. ”Du som är frilans är väl inte förhindrad att acceptera ett separat uppdrag från mig?”, frågade han.

Det här var lite mer än en samvetsfråga, för det var ju Gåsafars byrå som förmedlat kontakten mellan oss. Jag svarade därför: ”Om du har ett uppdrag som inte lämpar sig för byrån men som passar en ensam konsult, som jag, tror jag inte det möter något hinder.”

”Bra,” sa ägaren. ”Det här är ett uppdrag som jag tror är perfekt för en ensamvarg som du. Jag vill att du, för min räkning, skall kartlägga inställningen till mina och andra researrangörer. Jag vill att du åker till Kanarieöarna i vinter och under 14 dagar intervjuar så många nordiska charterresenärer du kan. Jag vill veta hur de upplever mina företag i förhållande till de andra. Samt vem de planerar att resa med, och varför, nästa gång de köper ett charterarrangemang.

Jag tvekade. Dels för att jag aldrig längtat till Gran Canaria och dels för att jag ansåg att en så begränsad enkät egentligen var ganska meningslös.

”Du vet naturligtvis att en så slumpartad intervjuserie saknar vetenskapligt värde”, sa jag. ”Det är inte vetenskap jag vill ha”, sa ägaren. ”Jag vill ha spontana svar på ett litet antal frågor, bara för att få en fingerspitzengefühl som visar om vi är på rätt väg eller inte. Jag kan ju knappast göra en stor, statistiskt säkerställd undersökning utan att berätta det för mina medarbetare och det vill jag av flera skäl inte göra. Jag tänkte mig att ditt arbete skulle vara helt inkognito och jag skulle betrakta det som en ren väntjänst, om än betald.” 

”Låt mig tänka på det några dagar,” sa jag och lovade att ringa honom snart igen. När jag funderat på erbjudandet ett par dagar var mitt största problem att han ville hålla den här lilla kartläggningen så hemlig. Vilka var skälen till detta, och hur skulle han använda den information han fick om jag accepterade uppdraget?

När vi träffades första gången fick jag uppfattningen att han hyste tvivel om några av hans medarbetares kapacitet. Planerade han att använda ett eventuellt negativt resultat mot dem?

”Hur skall jag göra?”, frågade jag Elaine som svarade snabbt. ”Ställ krav!”, sa hon. ”Begär att du själv skall få formulera eller åtminstone godkänna frågorna och framför allt att du ska ha vetorätt när det gäller hur svaren får användas.” Jag blev alldeles paff.

”Det kan jag väl inte göra”, sa jag fegt.

”Strunt i att åka då” sa Elaine och avslutade därmed diskussionen.