Det var som att gå omkring i dimma. Hon visste inte vart hon gick, och hon brydde sig inte. Det fanns inget mer än dimman. Långt borta, på andra sidan, kunde hon ibland skymta en liten lucka till de levandes värld, men den försvann alltid innan hon han fram till den. Ibland var det som om en hand sträcktes ut från dimman i trevande försök att få tag i henne, men antingen så nådde inte handen, eller så var det fel hand. Då kändes det som om hon skulle falla längre ner om hon grep tag i den.

Där levde Sabine. Hon gick omkring i en dimma hela dagarna, svarade inte på tilltal och brydde sig knappt om att äta. Hon blev magrare och magrare i takt med att hennes föräldrar märkte mer och mer frånvaro hos henne. I skolan hade hon förstås vänner, vissa närmare och vissa bara bekanta. Hon var en begåvad flicka och hade alltid haft toppbetyg. Tills nu. Sabines stackars oroade föräldrar fick telefonsamtal var och varannan dag från lärare som de svarade på när de trodde att Sabine var utom hörhåll, vilket hon förstås aldrig var. Lärarna rapporterade om lektioner där Sabine varken lyssnat eller svarat på tilltal, luncher där hon bara suttit i ett hörn och stirrat ut i luften, sänkningar, oförklarliga gråtattacker och uteblivna uppgifter. Lärarna var inte oroliga på riktigt, de ville inte engagera sig i det. De ville ha lugn i skolan, och gärna lite arbetsvilliga elever också. I själva verket var detta ett sätt att - utan att säga det direkt - uppmana eleven till att byta skola. De förstod att det var något som inte stämde med henne, men de ville verkligen inte att den gråa tvåvåningsbyggnaden som kallades skolan skulle få ryktet om deprimerade elever. Det sa de ju såklart inte till föräldrarna, vilka i sin tur var så upplösta i oro att de inte fattade vinken. Någonstans djupt inne måste de ju ändå ha förstått, för efter en liten incident i hemmet tog de Sabine ur skolan.

- Kristina, vad ska vi ta oss till med henne?
Sabines mamma Kristina tittade på sin man med tårfyllda ögon.
- Jag vet inte, utbrast hon halvkvävt och skakade tafatt på huvudet.
Hennes man Mikael reste sig och vände ryggen till Kristina, som också reste sig. Hon smög fram till Sabines dörr och la örat mot den. CD-spelaren var på. Det var för låg volym för att hon skulle kunna höra vilka låtar som spelades, men hon hörde att det var musik med rytm och bas i, sådana låtar som Sabine alltid gillat. Musiken höjdes och Kristina kunde höra ett stycke ur texten:

\"Virginia was a lot lizard from F.L.A.
She had a compound fracture in the trunk
It started when she ran away
Thumbs out on the interstate
She hitched a ride to misery

Mr. Whirly had a catastrophic incident
He fell into the city by the bay
He liquidated his estate
Now he sleeps upon the Haight
Panhandling misery\"

Sedan sänktes ljudet igen. Som om bara just den biten var viktig. Kristina smög tillbaka medan hon tänkte på vad låten beskrev. Hon hade aldrig varit särskilt bra på engelska, och när hon försökte översätta texten blev resultatet snarare patetiskt än symboliskt, vilket hon trodde var meningen. Hon gick in och la sig på sin och Mikaels säng. Lakanet var kallt och gav en rysning längs ryggraden, fastän hon hade kläder på sig. Hon hörde hur hennes man ställde in disken i diskmaskinen och slängde maten som Sabine inte ätit. De höll på att bli galna båda två, av att inte veta vad som hänt Sabine. Något måste det ju vara? Det kunde bara inte vara en vanlig tonårsdepression?
Hon väntade tills Mikael hade lagt sig och somnat, innan hon tyst smög sig fram till Sabines rum. Hon öppnade dörren och tittade med en mors ömma ögon på sin dotter, som låg på rygg i sängen – utan att ha tagit av sig varken kläder eller sängöverkast – och sov djupt. Hennes ljusa hår var fett och tovigt, och ögonen var röda och svullna av gråt. Kristina stängde dörren bakom sig så försiktigt hon kunde och satte sig på sängen bredvid sitt yngsta barn – Sabine. Sabines handleder inspekterades, och Kristina konstaterade med en inombords suck av lättnad att flickan inte börjat skära sig, vilket hon hade hört var vanligt i den åldern. Hon smekte sin dotter över håret och mumlade smått kärleksfulla ord ut i luften. Sabine slog upp sina rädda ögon, som efter ett par nanosekunder lugnade ner sig. Hon drog sig smått undan, men stannade ändå så nära att det inte verkade konstigt.
Kristina tog till orda:
- Vad är det som har hänt, Sassa?
Sabines underläppbörjade darra, och ett par ögonblick senare grät hon hejdlöst i sin mammas famn. Kristina tackade sin lyckliga stjärna att hon hade stängt dörren (hon skulle inte vilja att Mikael kom in just nu) och tillät Sabine att gråta ut.
- Jag… jag…
Mer fick hon inte ur sig.
Kristina satt tålmodigt kvar hela natten och fick tillslut höra Sabines berättelse. När solen började stiga igen stupade Sabine av trötthet och blev försiktigt nerbäddad av sin mamma.

Dimman hade plötsligt börjat lätta. Det var lättare att andas och ingen kom och störde med dumma frågor längre. Hon hade tagit en risk, eller chans, beroende på om man var optimist eller pessimist. Hon hade gripit tag i en hand hon nådde, som inte skulle släppa när hon var nästan uppe. Det hade hon känt på sig, och det stämde hittills. Tillslut hade historien kommit ur henne, hur hon och en kompis varit och festat en natt, hur de hade blivit jagade på väg hem av ett gäng killar och hur de blivit fasthållna och nästan våldtagna. Eller Sabine i alla fall. Hon hade slitit sig loss i syfte att hämta hjälp, men inte återvänt. Hennes kompis hade hittats sexmördad nästa dag, meddelat till allmänheten med en liten notis i lokaltidningen. När inget hänt efter en vecka blev Sabine arg. På sig själv, som inte gjorde något, på killarna som inte fick göra det de gjorde, på polisen som inte brydde sig och på allmänheten för att den var som den var. Hon hatade sig själv, hon hatade livet. Hur skulle hon kunna leva med det här? Så hade det fortsatt, tills dimman var så tät att hon inte kunde göra något. Jaja, det var väl bara att gå vidare. Man kan inte ändra det förflutna.

Varför såg ingen något samband?