Den här historian hörde jag när jag förberedde mitt livs första resa till USA. 

Den handlade om två svenska hemmafruar som, för första gången, skulle åka till New York för att roa sig några dagar med sina äkta män som var där på affärsbesök. 

Gripna av stundens allvar och en inte så liten resfeber bad de vänner, som var mera erfarna resenärer, om tips inför resan. De goda råden travades på hög men det var särskilt ett de lade på minnet.

”Åk aldrig hiss med främlingar!”, var det någon som sade.

”Det är i hotellhissar ovana resenärer blir rånade. Så välj alltid en tom hiss på hotellet, och finns det ingen tom så vänta på nästa eller nästa. Det kan bli dyrköpt att vara oförsiktig!” 

Damerna reste till New York och när de kom fram lydde de rådet. De sprang fram och tillbaka som vettvillingar i hotellets foajé för att alltid försäkra sig om en tom hiss upp till tjugofjärde våningen, där deras rum var beläget. 

Den tekniken lyckades till förmiddagen på resans tredje dag.

Hissdörrarna hade just börjat glida ihop när de stannades av nosen på en jättelik schäferhund som visade sig vara förtrupp till en svart man med ett mycket beslutsamt utseende. Damerna blev vettskrämda men hann i alla fall upptäcka att mannen tryckte på knappen till hotellets översta våning. 

Hissen hade inte mer en startat förrän den store, svarte mannen med en röst som inte tålde motsägelser ropade ”omkull”. 

Kvinnorna kastade sig genast ner på golvet, samtidigt med mannens hund till vilket kommandot naturligtvis var riktat. 

Men i en skräckslagen hjärna finns inget utrymme för logiskt tänkande.

När hissen äntligen stannade vid den tjugofjärde våningen smög de båda damerna ut och halvsprang till sin rumsdörr. Väl inlåsta satte de sig darande på en av rummets enorma dubbelsängar och andades ut.

Men det dröjde inte länge innan de tyckte sig inse att deras trygghet var i högsta grad imaginär

”Han kommer lätt att ta sig in hit och råna oss!”, gnällde den ena damen. ”Han såg förstås att vi gick av på tjugofjärde våningen, och säkert såg han rumsnumret på nyckelbrickan jag hade i handen. Det är ute med oss! Snart är vi nog både våldtagna, rånade och mördade!”

”Lugna dig, Märta”, sa den andra damen förnuftigt. ”Nu måste vi ta det lugnt och räkna ut hur vi skall skydda oss. Först och främst måste vi ta reda på hur man får kontakt med hotelldetektiven och sedan får vi räkna ut hur vi kan barrikera oss om det skulle behövas.

Men först måste jag kissa! Jag blir alltid så kissnödig när jag är rädd eller nervös.”

Märta satt ensam kvar på sängen när det plötsligt knackade på dörren. Ensam var hon, rädd var hon och hennes kunskap i engelska språket var resultatet av en treårig realskola för tjugofem år sedan.

Så fick hon en desperat idé. Hon öppnade sin handväska och stack in sin högra hand i den samtidigt som hon riktade väskan mot dörren som om den innehöll en skarpladdad pistol. Därefter harklade hon sig och sa, med den bestämdaste röst hon kunde uppbringa:

”Ho iss itt?!”

”Room service” fick hon till svar.

I det ögonblicket kom väninnan, som vi kan kalla Siv, ut från badrummet med trosorna i knähöjd och en rulle toalettpapper i handen. ”Knackade det?”, sa hon skräckslaget, samtidigt som hon rättade till sin klädsel.

”Ja”, pep Märta viskande. ”Det är en man som påstår att det är Room Service. Vad gör vi nu?”

Siv smög fram till dörren och spanade ut genom det lilla kikhålet. Utanför stod en ung, slätrakad man med kolsvart hår och vit servitörjacka. Intill sig hade han någonting, antagligen ett rullbord, som täcktes av en vit duk.

”Håll kvar handen i handväskan”, viskade hon åt Märta och sade sedan med adress till den objudne gästen utanför dörren:

”We haven’t ordered anything through Room service.”

”I know, madame, this is a complimentary tray, with greetings from one of the other guests in our hotel!”

”Han säger att det är något som en annan gäst i hotellet vill bjuda oss på”, översatte Siv för Märta.

”Be honom ställa det utanför dörren och ge sig av”, förslog Märta. ”Säj att vi inte är klädda, det måste han väl respektera!” 

”Could you please leave it outside our door”, sa Siv världsvant. ”We are not dressed.”

”I am sorry, but this tray needs my personal attention until you have accepted it, madame” framhärdade den unge mannen i servitörjackan.

Nu var goda råd dyra.

Siv tittade ännu en gång genom dörrens kikhål. Märta satt fortfarande på sängen, darrande och med den högra handen i handväskan.

”Det verkar ju okej”, försökte Siv. ”Lätt himm inn, ajv gått jo kavverd”, pep Märta och Siv låste upp dörren för att släppa in mannen som uppgav sig komma från Room service.

Den unge mannen rullade snabbt in sitt bord och avlägsnade med en elegant gest den vita duk som täckt dess innehåll.

Förutom en vas med en jättelik bukett rosor rymde bordet ett kristallfat fyllt med ostron, musslor, räkor, hummer och andra läckerheter från havet.

Från ett litet skåp under bordet trollade servitören fram en soppterrin med kokhet New England Clam Chowder. Därefter drog han korken ur en flaska fransk champagne som han lutade precis lagom mycket för att den skulle behålla sin brödiga spritzighet i de båda kristallglas som han sedan räckte till damerna.

”Bon apetit, mina damer” sa han sedan med en lätt bugning innan han lämnade rummet och stängde dörren efter sig.

”Vad i Herrans namn är detta” sa Märta, fortfarande med högerhanden i handväskan.

”Inte vet jag” sa Siv. ”

Men titta! Det sitter ett litet kuvert där, i rosbuketten!”

Med champagneglaset i högerhanden grep hon kuvertet med den vänstra och räckte det till Märta, som genast släppte handväskan och ställde sitt champagneglas på sitt i vitt och guld lackerade sängbord.

Försiktigt öppnade hon kuvertet och tog fram ett litet kort. Tyst läste hon dess text innan hon räckte över kortet till Siv.

På kortet stod:

”Dear Ladies! Please forgive me if my dog scared you in the elevator!
Sincerely yours ,
Harry Belafonte