Hotel Edison var absolut inget lyxhotell men heller inte den lusiga variant som Miguel givit uttryck för. 

Mitt rum visade sig ligga redan på första våningen. Bra, tänkte jag. Då är det knappast någon risk att man blir rånad i hissen. 

Innanför den dystert svartlackerade rumsdörren uppenbarade sig en drygt fyra meter lång gång som slutade i ett rektangulärt sovrum vars yta till fyra femtedelar täcktes av en dubbelsäng prydd med ett lilafärgat överkast. 

Mitt i gången fanns ett litet, dörrlöst utrymme med en hatthylla och fyra ståltrådsgalgar. Man behövde knappast akademiska betyg för att förstå att denna smutt utgjorde rummets garderob.

Ett litet kaklat hygienutrymme hukade skamset bakom en dörr som inte gick att stänga. Till vänster om toadörren stod en svartvit TV-mottagare som, tillsammans med ett nattbord, en liten byrå och en stoppad karmstol fullbordade inredningen. Det var lätt att förstå varför mitt rumspris inte på något sätt var överväldigande

Jag gav en dollar till den åldersstigne pickolo som, mot min vilja, hjälpt mig upp med bagaget och öppnade sedan rummets lindrigt rena fönster.

I det ögonblicket inträffade något magiskt.

Mitt  fönster öppnade sig mot en trång återvändsgränd, en cul de sac, och när jag lutade mig ut kunde jag se ett par meter av fyrtiosjätte gatan.

I det dis som duggregnet skapade kunde jag skönja  en lyktstolpe vars ljus föll över en lång, slank svart man som, klädd i en cremefärgad kostym samt en hatt i samma färg just tänt en cigarett.

Röken från cigaretten steg, trots duggandet, rakt upp och berättade att det var fullständigt vindstilla på denna gata i centrala Manhattan.

Klockan var drygt halv tio på kvällen och trafiken bestod av en eller annan taxibil vars strålkastare speglades i den regnvåta asfalten.

Samtidigt, och det var det som skapade den magiska känslan, hörde jag på avstånd hur någon övade skalor på en altsaxofon.

Det är sant, jag lovar!

De blå tonerna, det stillsamma duggregnet, lyktstolpen med den långe, svarte mannen i den cremefärgade kostymen och röken från hans cigarett – allt detta med storstadens ljud och dofter som bakgrund slog nästan omkull mig.

Om jag drömt om New York i detaljer, om jag inbillat mig en känsla som skulle uppfylla mina sinnen, om jag närt ett hopp om en viss upplevelse hade den drömmen, den inbillningen och det hoppet aldrig kunnat motsvaras på ett bättre sätt.

Den jetlag jag känt tidigare var plötsligt som bortblåst.

Herre Gud, detta är ju mitt livs första kväll i New York! Alldeles runt kröken ligger Broadway och Times Square! Träskor eller ej, jag måste ut och smaka närmare på den fantastiska verklighet vars ouvertyr spelades upp alldeles utanför mitt fönster!

Jag drog snabb tigen fönstret, klev in i badrummet och tände ljuset för att se om jag var någorlunda presentabel:

Vit bomullsjacka med grova dragkedjor över en gul kortärmsskjorta utan slips, bruna slacks som uddabyxor kallades i USA.

Håret behövde klippas och skägget trimmas men det kunde jag inte fixa nu, imorgon skulle jag leta upp en lämplig frisör.

En enorm mässingsklump på rumsnyckelns ring skulle tjäna som påminnelse om att aldrig lämna hotellet med nyckeln i fickan, men jag kramade den i handen som vore den ett knogjärn att ta hjälp av om någonting oväntat skulle inträffa.

Ingen hiss var på mitt plan så jag bestämde mig att titta vad som dolde sig bakom dörren som var märkt ”Emergency Stairs”. Där stod en omåttligt nedsliten städvagn och en stor brunråtta sprang undan.

Jag ryste lite men tog ände trappan ner och hamnade i hotellets vestibul som var ett under av elegans jämfört med de andra utrymmen jag dittills hade sett.

Från hotellvestibulen gick en bred gång som gjorde att man kunde ta sig in i hotellet från både 47e och 48e gatan. Scener ur gamla gangsterfilmer där liknande gångar ofta utgjorde lämpliga flyktvägar livade upp min fantasi och jag försökte se lagom belevad ut när jag nickade mot nattportieren och gick ut i den fuktiga natten.

Jag stannade ett ögonblick under hotellbaldakinen för att orientera mig.

Högerhanden hade jag i jackfickan där den höll ett svettigt grepp kring nyckeltyngden.

Jag såg mig omkring.

På den gatstump där jag stod var trafiken rätt blygsam men på tvärgatan till vänster, som jag förstod måste vara  Broadway, var det fullt liv.

Mellan mig och gathörnet låg en teaterentré och lite längre bort såg jag en neonskylt med namnet Howard Johnson.

Rakt framför mig, på andra sidan gatan, låg en kvällsöppen delikatessbutik utanför vilken det stod en svart herrcykel som saknade sitt bakhjul.

Frukost ingick inte i den låga hotellkostnaden så jag bestämde mig för att nästa dag kolla in om jag kunde köpa lämplig frukost där.

När jag tittade åt höger såg jag åter den långe, svarte rökaren som fortfarande stod lutad mot lyktstolpen.

Runt hans blankpolerade skor låg flera fimpar som tydde på att han, med tanke på duggregnet, stått där förvånansvärt länge. Något hundratal meter bortom honom anade jag trafiken på vad jag räknade ut måste vara åttonde avenyen.

I den kakofoni av ljud jag omgavs av kunde jag urskilja sirenerna från minst två utryckningsfordon. Saxofonisten hade tystnat men från teaterlokalen kunde jag, trots de stängda dörrarna höra både musik och skratt.

På en affisch såg jag att alla skådespelare framträdde helnakna. ”Only in America” tänkte jag.

Snett bakom mig med hotellets baldakin som skydd för det envisa regnet stod en liten knubbig svart tjej som såg ut att vara i tjugoårsåldern. Hon log brett mot mig vilket avslöjade ett svart, cirkelrunt hål mitt i hennes kritvita framtänder.

Jag valde att inte le tillbaka.

Istället ställde jag stegen i riktning mot Broadway.

Howard Johnson’s visade sig vara en långsträckt restaurang som skröt med att de serverade glass med 28 olika smaker. På matsedeln som hängde på fasaden läste jag att de också serverade ”breakfast all day” och priserna var så hyfsade att jag bestämde mig för att strunta i delikatessbutiken och i stället äta min frukost där.  

Folklivet på Broadway och Times Square var, trots det envisa duggandet, mycket brokigt. Jag omgavs plötsligt av prostituerade, gatuförsäljare, sandwhichmän, korvstånd och vanliga människor som kanske var på väg till bio eller ett sent restaurangbesök.

”Jaws” hette en film som nyligen haft premiär och fram till biografen som visade den filmen sträckte sig en lång kö.

Från en teater som gav en pjäs som hette ”Same time next year” hördes skrattsalvorna långt ut på gatan. Huvudrollerna spelades av Ellen Burstyn och Charles Grodin, två skådespelare jag då inte visste särskilt mycket om.

Inom loppet av några minuter var min vänstra jackficka full av små lappar som vänliga människor stuckit i min hand. De erbjöd allting från gratisdrinkar på toplessbarer och tips på pålitliga kamerabutiker till ”SuperSale” i en konfektionsfabrik som utlovade ”Two two-piece suits” för häpnadsväckande 99 dollar.

Min högerhand var fortfarande hårt knuten kring mässingsklumpen. Mina steg hade nu fört mig ett stycke norrut på Broadway och jag stod utanför Jack Dempsey’s legendariska restaurang. Den var stängd och nedsläckt och när jag skuggade med handen för att titta in i lokalen fann jag att den saknade möbler.

”Jag kan ge dig tips om en annan restaurang” sa en kvinnoröst och samtidigt kände jag hur någon stack sin arm under min.

Det var en finlemmad, ljushårig vit tjej som inte alls motsvarade mina fördomar om hur en prostituerad skall se ut. ”Nej tack”, sa jag. ”Jag har redan ätit”. ”Då kanske jag får fresta med lite dessert”, sa hon och log inbjudande.

Jag frigjorde min arm och sa. ”Ta det inte personligt men jag är faktiskt inte intresserad”. ”OK, it is your loss!” sa hon glatt och lämnade mig genast i fred.

Bäst att gå hem, tänkte jag, och gick målmedvetet mot 47e gatan. Men när jag nådde 48e gatan erinrade jag mig plötsligt att man kunde gå in i hotellet även därifrån. Till min besvikelse var  den ingången låst varför jag bestämde mig för att i stället runda kvarteret. 

Hur det är idag vet jag inte men 1975 var åttonde avenyen definitivt inte en miljö att besöka efter mörkrets inbrott. Här låg rader av skumma sexklubbar vars inkastare såg allt annat än förtroendegivande ut och i rännstenarna rotade lösa hundar bland allsköns matrester och annat skräp. Människor med beslöjade röster fördökte dra in mig i dunkla källarlokaler där jag för priset på en enda drink skulle få skåda fler och vackrare kvinnobröst än jag tidigare sett "anywhere in the Big Apple".

Jag skyndade på stegen precis så mycket jag vågade utan att hastigheten skulle avslöja min rädsla.

När jag äntligen nådde fram till hotellet var jag genomsvett och kände mig både trött och sjaskig .

Hotellets alla hissdörrar stod öppna och inbjudande och efter ett snabbt godafton till nattportieren tryckte jag på knappen till första våningen.

Tio minuter i duschen som var välgörande kall  gjorde mig till en annan människa och det var med en viss tillfredsställelse jag kröp isäng.

På TV körde de en gammal cowboyrulle med Randolph Scott. Han hade just skjutit en hästtjuv i magen när filmen avbröts för reklam. ”Har du problem med magen skall du pröva Alka Seltzers! Plop, plop, fizz, fizz – oh what a relief it is” sa annonsörren.

Perfect timing, fnissade jag, innan jag somnade.

Det var fortfarande mörkt när jag vaknade.

På Tv-skärmen marscherade myrornas imponerande arme, men det var inte det som hade väckt mig. Jag väcktes av övertygelsen om att någon knackat på min dörr!

Mitt i natten!

Min sänglampa var så svag att den knappt lyste upp sig själv. Framför mig, i fullständigt mörker, låg nu den oupplysta gång som förde fram till hotellrummets dörr.

Från det lilla garderobsutrymmet hördes ett märkligt, surrande ljud som jag inte hört tidigare. Jag väntade på att knackandet på min dörr skulle återkomma. Mitt arbandsur visade att klockan var fem minuter över två.

Jag försökte erinra mig om jag sett någon strömbrytare till en lampa i gången eller garderobsutrymmet och, i så fall, var den var placerad.

Det kom inga nya knackningar.

Jag smög upp ur sängen och tände takbelysningen i tvättrummet. Den ljuskällan gjorde att mörkret i gången framstod som ännu djupare.

”Hallo”, pep jag på försök.

Inget svar.

”Anyone there” försökte jag lika patetiskt men det envisa surrandet från garderobsutrymmet var det enda svar jag fick.

Jag stängde TV-mottagaren och satt kvar på fotändan av sängen. Jag tänkte på de två damerna som delat hiss med Harry Belafonte och hans jättelika schäferhund.

Min mässingsklump hängde kvar i nyckelringen och nyckeln satt i rumsdörren, på andra sidan mörkret.

Gaska upp dig, din fega skit, tänkte jag. För höge farao, du fyller ju snart fyrtio år! Skall du sitta här i mörkret och skaka som ett dibarn! Vad är det värsta som kan hända?

”Hallo” pep jag en gång till utan varken mod eller övertygelse. Sedan trädde jag fötterna i mina träskor, som stod vid fotändan av sängen, men ångrade mig och grep istället en av skorna med min högerhand.

I andanom såg jag morgondagens rubriker i New York Times eller någon anna lokaltidning: ”Tapper hotellturist dräpte rånare med skandinavisk träsko”.

Iklädd endast ett par kalsonger tog jag ljudlösa myrsteg mot den kolmörka gången. Surret från garderobsutrymmet lät allt intensivare.

Till höger innanför hotellrumsdörren fann jag till slut en strömbrytare och plötsligt badade den skräckinjagande gången i ljuset från en taklampa som säkert bjöd på minst etthundra watt.

Dörren var låst.

Mina tillhörigheter föreföll orörda. Jag flyttade med foten min brors resväska som stod så att jag inte kunde urskilja källan till det märkliga surrande ljudet.

Bakom väskan upptäckte jag en väggmonterad fläkt som upphört att rotera,

Skälet var en råtta som fångats av fläktens blad och förhoppningsvis avlidit mycket snabbt. En vass hörntand blänkte ilsket mot mig när jag backade mot telefonen som stod på det lilla sängbordet.

En nia gav mig snabb kontakt med nattportieren.

”En råtta! Tänk vilken otur! Vi beklagar förstås det inträffade och skall skicka upp någon som tar hand om kadavret!”

Jag trodde knappt mina öron men någon minut senare knackade det på dörren. Fortfarande i kalsongerna öppnade jag för en svart städerska som visste både hur man skulle stänga av fläktmotorn och hur man skulle ta hand om stupade råttor.

”Jag startar fläkten igen” sa hon efter väl förrättat värv. ”Om fläkten är igång minskar risken att råttorna skall ta sig in avsevärt!”

Logiken i hennes yttrande var oomtvistlig. Eftersom jag gått barfota på golvet kände jag ett starkt behov att tvätta fötterna innan jag åter uppsökte sängen.

Väl där upptäckte jag vilken ljudnivå som gäller mitt i naten i New York, om man är olycklig nog att ha ett rum nära marknivån.

Det var omöjligt att somna om.

Jag satt mitt i sängen och läste resehandböcker till klockan var halv nio då telefonen plötsligt ringde.

”Mr Mossberg? God morgon det här är hotellchefen! Jag hörde om era besvärligheter i natt och beklagar verkligen det inträffade. Som kompensation är vi villiga att utan kostnad låta er byta till ett liknande men ljusare rum på sjätte våningen. Vi kan också erbjuda er ett rum med färg-TV på nittonde våningen, men då tvingas vi dessvärre debitera en merkostnad på fem dollar per natt.”

Idag inser jag naturligtvis att jag borde kunnat resonera bort den där extra femman. Men just då var jag bara en oerfaren turist, överlycklig för att inte tvingas övernatta ytterligare nätter i rummet med det lilafärgade överkastet och de giljotinerade råttorna.