I hundra dagar vandrar Liten utan att se toppen.
Stegen är nu korta, och värken bryter kroppen.
Då viker sig Olympos – Liten tar det sista klivet!
Ställer sig vid klippans brant, andas in livet.
Men ingen tar emot honom, uti Zeus salar.
En gravlik tystnad omger dessa ändlösa dalar.

Stor blickar ängsligt upp, mot en fjärran stjärna.
Hon tar honom med sig, han följer henne gärna,
bortom planeternas och solsystemets gränser,
där det eviga blå väger allas existenser:
de ungas och gamlas, de rikas och skuldsattas.
Här står jag nu i himlens rum, endast Gud fattas.