Jag ser mig själv i honom.
Han har starka djupa starka känslor.
Långt därinne ser man dem.
En sorgsenhet finns där.
Vi delar ett sorgset samförstånd.
Sist vi sågs gick vi till parken.
Han ville gunga.
Det gillar han..
och promenader.
Det spred sig ett fridfullt uttryck över hans sorgsna anlete.
Och han log sorgset mot mig.
Vi hade inte setts på 4 månader
och det kändes som vi båda upplevde tyngden i vårt möte.
Det känns alltid som sista gången vi ses.
Vi går till den stora parken sen köper vi glass.
Väl vid grillen tog han sig god tid
borta i sina tankar
precis som jag
fast mer fri från påverkan.
En lång lugn glasstund med pappa.
Sen fick han hemlängtan och vi skyndade hem.
Utmattad på väg hem i bilen
Ovissheten återinträder..