En ung man gick med bestämda steg uppför berget.
Bort från livet i dalen skulle han.
Vintern och vardagssysslorna hade nött ner hans kärlek till gården.
Och när första vårdagen kom packade han en kappsäck.

Väl uppe på berget hade han vandrat av sin frustration.
Höjden gav han dock inte den känsla av befrielse han sökte och dimman låg tät.
Det enda han såg var andra toppar.

Så han satte av ned för berget, för att se om han kunde finna det han letade efter ifrån nästa topp.
Dimman låg även där tät.
Istället för lättnad började han bli trött och både sko och sinne började skava.

När han kom ner för det andra berget var han tvungen att korsa floden för att nå nästa.
Han hade tur för där nere stod en flodkarl och väntade med sin båt.
Mannen klev på båten, lade sig tillrätta på några säckar och somnade.

Han väcktes av doften av en underbar gryta.
Den gamla Färjkarlen och han delade sina tankar och ett mål mat i månskenet.
Båda åt och pratade som om de vore svältföda.

Färjkarlen saknade bylivet och den unge mannen ville känna frihet.
Så de kom fram till att de kunde hjälpa varandra.
Och så vart det.
På dagarna seglade den unga mannen mellan dalarna, medan färjekarlen brukade jorden. Och på kvällen byte de igen.

Båda fick en inre frid och kunde åter njuta av dalen.
Vyerna från floden var för den unga mannen en njutning, dalarna tornade majestätiskt upp sig i all sin prakt och frodighet.
Och längtan att känna jorden mellan sina fingrar väcktes åter igen.
Han kände aldrig behovet av att fly upp på någon topp igen.