Jag såg dem inte så tydligt i den skumma gatubelysningen, och de stod dessutom ganska långt från mig. Tre kvinnor i kläder som jag redan då tyckte var märkligt dystra för en turistort som Las Palmas. Två av dem var ganska resliga, den tredje var nog ungefär lika kort som jag. Jag såg att de tittade åt mitt håll men fortsatte målmedvetet promenaden mot min lägenhet.

Det var sista kvällen av mitt uppdrag på Gran Canaria, Som jag beslutat några dagar tidigare hade jag ägnat aftonen åt ett återbesök på nattklubben El Bombin för att njuta deras skicklige Simon Spies-imitatör. Klockan var strax efter tre på morgonen och  jag var på väg hem till min lilla lägenhet för att packa inför morgondagens hemresa.  

Då lösgjorde sig plötsligt en av de resliga kvinnorna från den lilla gruppen och närmade sig mig hastigt, bakifrån.

Kanske kände jag mig en smula skrämd redan då, men inte mer än att jag stannade och vände mig om för att betrakta den annalkande personen. Hon var påfallande mörk i hyn, med kraftigt målade läppar som gav hennes ansikte ett kallt och vulgärt utseende. Ett brett leende blottade en grågul tandrad när hon lade huvudet på sned och sa. ”Baby, you have cigarette for me?”

De är tre mot en, tänkte jag snabbt, och plockade fram en ask Marlborough och bjöd henne. Hon tog tre cigaretter, flinade förtjust och halvsprang tillbaka till sina väninnor.

Själv fortsatte jag genast mot mitt lägenhetshotell. Vägen dit var kort nu, bara ett tjugotal meter på den här bakgatan, sedan en högersväng och så ett femtiotal meter på den trygga, breda strandpromenaden.

Då kom den långa kvinnan åter springande efter mig. ”Mister”, ropade hon. ”Mister, you have fire for me!”

Hennes röst var märkvärdigt mörk, tyckte jag. Den erinrade om Zarah Leanders, eller kanske Marlene Dietrich, när hon försökte verka som mest sensuell.

Jag hade en cigarettändare i fickan. En värdelös reklamtändare från Black & Decker. Jag tog fram den, ropade "catch!" och slängde den mot henne.

Hon fångade den lätt i flykten. Sedan återvände hon till sina kompisar och jag såg hur flamman från tändaren satte eld på deras cigaretter. Själv kände jag mig nu rejält otrygg och skyndade på stegen för att snabbast möjligt nå säkerheten i min lägenhet.

Källarkrogen Den Skrattande Grisen var stängd sedan flera timmar. Utanför, på trappan ner till restauranglokalen, låg en rejäl hundlort intill en tom förpackning från en närbelägen hamburgersylta.

Varför minns man sådant?

Jag minns också att jag forcerade de två trapporna till min egen lägenhet som en väl gymnastiserad yngling. Väl inne öppnade jag dörren till balkongen, hällde upp ett glas rödvin, klädde av mig på överkroppen och började plocka fram de kläder som skulle packas.

Fjorton dagar hade jag haft på mig att lära mig att min dörr inte gick i lås om jag inte gav den en extra tryckare. I fjorton dagar hade jag flera gånger om dygnet ryckt i dörrhandtaget , eller tryckt höften mot dörrbladet, för att höra det lilla klickande ljud som berättade att dörren nu var låst.

Fjorton  dagar, men lika fullt fick jag nu uppleva hur min dörr knuffades upp och av tre främlingar som utan svårighet övertog befälet över min lilla livsyta och ställde krav på att jag skulle tillfredsställa deras önskemål.

Det var de cigarettrökande damerna som uppenbarligen följt efter mig. Nu stod de lika plötsligt som oväntat i mitt lilla sovrum, och att påstå att jag var skräckslagen är en barnslig omskrivning för vad jag kände i det ögonblicket.

Tre kvinnor, varav två säkert var en dryg decimeter högre än jag. Tre kvinnor, som alla såg märkvärdigt skrämmande ut. Tre kvinnor som målmedvetet började se sig omkring för att finna föremål värda att stjäla.

De knuffade hårdhänt undan mig för att komma åt min garderob där de fann stort nöje i att prova mina kläder och, märkvärdigt nog, mina vintriga svinlädershandskar som  helt saknade feminin elegans. Även mina vinterkläder som jag hängt fram för hemfärden intressera dem men min storlek tycktes vara fel för de provade dem och kastade dem därefter i ett hörn av rummet.  

Min elektriska skrivmaskin, som jag skrivit ut alla intervjuerna på, slängde de undan när de upptäckte att den hade svenska bokstäver men min lilla praktiska halvformatkamera slogs de nästan om. Den mest aggressiva kvinnan stoppade på sig de pesetassedlar och mynt jag lagt på skrivbordet när jag kom hem. Det rörde sig bara om några hundra pesetas vilket fick henne att vända sig mot mig och ilsket väsa "more money!". Hennes röst var hotfullt mörk och hennes engelska skvallrade om att hon inte talade sitt eget modersmål. 

De andra kvinnorna kollade samtidigt in mitt kök och kylskåpet som bakom sin rygg dolde min plånbok med flygbiljetter, kreditkort och ett par tusenlappar som utgjorde återstoden av min reskassa.

”I have no more money”, ljög jag. ”My wallet and my passport are in the hotel safe” fortsatte jag mitt genomskinliga påstående. Genomskinlig eftersom mitt hotell inte hade någon reception och därför knappast kunde erbjuda den typen av service.

I köket rynkade den kortaste av kvinnorna inför den mögliga melon och fnastorra tomat som var det enda innehållet i mitt kylskåp.  Föga anade hon att hon var så nära mina pengar.

Stolthet har nog aldrig tillhört mina mest framträdande egenskaper, men plötsligt kände jag att mitt självförtroende var utomordentligt sårat. Det var som om en liten förfördelad person hade placerat sig på min blottade axel och nu fräste in i mitt öra, ilsket, så att saliven sprutade!

”Vad är du för en jävla mes, egentligen? Du som har tränat boxning i din ungdom! Du som kunde springa 60 meter nästan lika snabbt som Sture Hegerfors! Du som räddade Ingela Svensson från att bli våldtagen av vicevärden i 1:an när du bara var sexton år? Du som gjorde sällskap med en nattvakt som jagade vapentjuvar i fastigheterna kring Nybergs Järnhandel, bara för att nattvakten inte vågade jobba ensam?

Vad har det blivit för en sprucken kruka av dig?! Nu står du där halvnaken och låter dig rånas av tre kvinnor.

Tre kvinnor, grabben!

Känner du inget behov att, om inte annat så för formens skull, bjuda en liten smula motstånd?!”

Men det som till slut fick mig att agera var att en av de högväxta kvinnorna plötsligt sträckte sig mot mig och slet av den tunna guldkedja med medaljong jag bar runt halsen.

Den lilla medaljongen bar en bild av Jungfrun, det stjärntecken jag är född i. Jag hade fått den av Elaine flera år tidigare och för mig överträffade dess affektionsvärde guldvärdet flera gånger om. Så när kvinnan efter att ha vägt halsband och berlock i handen  ringaktande kastade dem ifrån sig rann sinnet till på mig.

Jag drog in magen, spände musklerna, sträckte på fingrarna och tog ett vigt skutt rakt upp i luften. När jag landade på golvet intog jag en, om jag hoppades, skrämmande ställning och ropade samtidigt ”Karate!”

Jag vet inte vad jag trodde skulle hända, men jag hade definitivt inte räknat med att bli utskrattad. Alla tre kvinnorna skrattade hejdlöst och sedan tog den längsta av dem ett hastigt steg mot mig, grep mig om axlarna, lyfte mig till synes helt utan svårighet och kastade därefter ner mig på sängen. Sedan sade hon någonting till kvinnorna i köket, på ett språk jag inte förstod, och en av dem kom strax ut och räckte henne en sax som jag förvarat i knivlådan.

Med knäna mot min bröstkorg riktade hon saxens spets, omväxlande mot min strupe och mot mitt vänstra öga.

”Where you want it? In eye? In neck? I kill you now” sa hon med den där underligt hesa rösen som jag aldrig någonsin kommer att glömma.

Jag var paralyserad av skräck. Hennes hastighet och styrka hade helt överrumplat mig, och jag låg fullständigt blickstilla. Jag var övertygad om att jag strax kulle dö. De andra kvinnorna rafsade igenom resten av mina tillhörigheter och plockade till sig de få ting de tyckte var värda någonting.

Sedan tog de upp mina glasögon, som hamnat på golvet under det häftiga handgemänget och en av dem stoppade dem i sin jackficka, antagligen efter tillsägelse av den kvinna som satt på mig med saxens spets bara någon millimeter från mitt öga.

Nu pratade de alla tre med varandra, med låga röster, på det där märkvärdiga gutturala språket jag inte förstod ett ord av.

Kvinnan i sängen tycktes vara den som bestämde och efter ett kort meningsutbyte lämnade de två andra plötsligt min lägenhet. Jag hörde dem springa nerför trapporna och även dunsen när de slängde igen entrédörren efter sig.

Den kvarvarande kvinnan tittade forskande på mig. Min panna var våt av svett som rann ner utefter min nacke och lämnade en stor blöt fläck på mitt kuddvar.

”You not want die? Stay in bed, no talking, no screaming, five minutes. Or I kill you.” Jag nickade mycket försiktigt för saxens spets befann sig alltjämt mycket nära mitt vänstra öga.

Plötsligt lättade trycket mot min bröstkorg och hon lämnade mig darrande men oskadad på sängen. Saxen slängde hon in i köket innan hon hastigt gick mot dörren. Där stannade hon upp och vände sig mot mig.

”No talking. No screaming. Five minutes or I will kill you” sa hon.

Sedan var hon försvunnen.