Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Och då sa jag att jag önskade kaos

Det är vackert här,
jag erkänner,
fint och vackert

Fåglarna kvittrar sina ljuvaste sånger
och döda lever i all briljans
Vem hade
kunnat önska något mer?

Tärnorna dansar sina finaste danser
och berg skrattar tills tårar nås
Vem hade
kunnat vilja ha något annat?

Ingen,
är svaret,
ingen

Ändå finns en önskan om ondska
En önskan om sorger och ilska,
rödhet, passion och glöd
Och ingen vet varför,
ingen kan förklara

Ty det är så stillsamt här
Allt är i balans,
allt är glittrigt och havsblåsande

Men jag kan inte andas
Jag vill skrika,
skaka ner tärnorna som dansor
och bränna bergens skratt
Jag vill inte vara här,
i lyckans land
Jag får panik
av allt som är vackert

Ge mig hårdhet och brinnande eldar
Ge mig kastelser mellan känslor
Ge mig mörka symfonier
som får mig att gråta

Jag vill inte ha det lugnt
Jag önskar inte harmoni

Döda mig inte
för min önskan,
ty jag vet att den är galen
men
låt mig bara skjuta ner några fåglar
och andas i kaos

om än för ett tag

Ty jag brinner
men du fortsätter att släcka elden
med din skönhet och balans

Du släcker min eld




Fri vers av nagu
Läst 266 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2014-05-01 13:31



Bookmark and Share


  orcus vir
Ja! :D
2014-10-19

    ej medlem längre
Man ska brinna, annars är man ju kall.
2014-05-01

    ej medlem längre
Man ska brinna, annars är man ju kall.
2014-05-01

  Larz Gustafsson VIP
Du är åtminstone ärlig.
2014-05-01

  Mian
Kaos behöver vi alla =)
2014-05-01

  gunnnar nylund VIP
Det brinner nog två eldar inom oss, kaos är naturligvis svårast att bemästra, ordning påminner nog mest som en mysbrasa i jämförelse!!
Kaos bränsle brinner nog häftigast i ungdomen!! En eldig dikt skulle man kunna säga... intressant!!
2014-05-01

    ej medlem längre
Fullständigt fantastiska rader om en känsla jag känner igen till hundra procent.
Texter får mig att påminnas om hur skönt det är att lämna över, låta livet suga musten ur mig med sin Gudomlighet.
Man allt för ofta spjärnar jag emot, låter tillvaron fyllas i min ryggsäck till en tyngd som strävar att förgöra mig, få mig ner på knä.
Och då sjunker jag ner på knä, accepterar min litenhet och mina rädslor. Plötsligt rinner döden ut ur min kropp. Jag lättar och lyfter för ännu en dag där allt jag önskar är att få somna lika nykter i kväll som jag vaknade i morse.
Dag efter dag
år efter år
i evighet
2014-05-01
  > Nästa text
< Föregående

nagu