Rödluvan är trött. Hon sover oroligt, är sexuellt frustrerad. Drömmer om nätterna. Om män & kvinnor, om nakna kroppar som rör sig tillsammans, om blickar och leenden, glädjen som sprider sig omkring henne, lusten, nervositeten, pirret i magtrakten & förväntan som ilande vågor genom hela kroppen, det okända, möjligheterna, friheten, det ännu opptäckta och oupplevda, hon har så mycket uppdämd lust inom sig, vill omfamna allt, hela världen!

Hon älskar så mycket, så innerligt, bär på så mycket kärlek, längtan, till innerlighet, ömsinthet & närhet, hon vill öppna sig, bli given, få tillstånd att ge till någon, känna sig uppskattad, omtyckt, älskad. Och beröras. Åh så hon älskar att bli berörd. Smekt, kysst, slickad, biten, kramad hårt, länge, nära, tätt intill. Att bli omsluten, fasthållen, bunden. Frivilligt utlämnad. Given som gåva till någon som ser & förstår henne. Att bli älskad i minsta detalj. Av en finsmakare. För hon smakar så gott. Alldeles ljuvligt. Sött. Lite syrligt. Lång eftersmak.

Och hon inser att hon tappat bort tiden, blir försenad, där hon ligger och smeker sig själv, dagdrömmer, om bilder som flimrar förbi inför hennes inre syn, när hon blundar och låter sig ledas in i njutningens starka grepp, hon är så lättled, så följsam, vill så gärna vara till lags, men hon älskar att retas, att vara olydig, hon är så lekfull, hon behöver kontrasterna, skiftningar, det sublima, lyhördheten, hon kan aldrig få nog, hon är omättlig.

Just nu önskar hon att hon hade starkare armar. Hon blev så matt i går, trött i handlederna, när hon försökte smiska sig själv, tröttheten i kroppen sitter i, hon orkar knappt smeka sig som hon brukar, frustrationen, hon har träningsvärk i benen, henns långa röda hår är vilt och trassligt, hon har försovit sig & det ända hon lyckats med är att öka sin lust ännu mer.
Hon är så våt.
Men hon vill inte ha det hastiga, det plötsliga. Hon vill känna något djupt, djup inom sig som sprids igenom hela kroppen och dröjer kvar länge, länge, som inte tar slut. Vågor och åter vågor av njutning, som tidvattensvågor, en stark mäktig okontrollerbar dragningskraft som hon inte kan eller vill stå emot, bara slitas med i euforin, i lyckan, som får henne att falla handlöst, djupare allt djupare in i sig själv...

Hon kastar sig in i duschen, försöker skapa energin som kroppen behöver genom rörelser, tar några danssteg, skrattar för sig själv, ser sig själv i spegeln, i profil, vrider sig lite för att framhäva sina konturer, hon är vacker, hon vet om det, friare står på rad, hon är mycket attraktiv, framträdande, hennes gestalt är så tydlig, så kvinnlig, hon är kurvig, med intensiv skarp blick och glad, hon har utstrålning, hon blir sedd & tar sin plats, hon älskar att ta sin plats, intill en man, att närma sig långsamt med ögonkontakt, att ibland slå ner blicken, att invänta, att föra honom närmare med en gest, sin kroppshållning, som en inbjudan. Ibland hastigt, så är hon där, alldeles nära & viskar något i hans öra, stryker utmed hans arm, passerar förbi, går vidare.

Människor, framförallt män, men även kvinnor - fina, vackra, sensuella, glada, härliga, öppna, karismatiska, underbara, fantastiska, självsäkra, inbjudande, lockande och välkomnande kvinnor - vänder sig om efter henne när hon är ute och går. Det är roligt. Hon brukar gnida sina knän emot varandra lite extra just då, för då rör sig hennes stjärt så fint. Ibland står någon kvar, som ser henne. Inväntar hennes närmande och ser och ser, hur hon rör sig och ler. Men hon tycker det är så synd, att hon alltid passerat och går ifrån någon, hon tycker om att känna någon nära, precis bakom sig, bli omkramad, armar som omsluter och omfamnar henne, då kan hon stå kvar och andas, vicka lite på rumpan, känna något varmt och hårt tryckas mot sig, kasta med sitt långa röda hår och ge en sidoblick över axeln, bli biten i nacken & halsen, känna ilningarna ända ner i tårna, få en kyss, höra en bestämd röst som säger...

"Luta dig mot väggen..."

Känna en hand som smeker hennes huvud & hår, nacke, som följer henns varma böjliga ryggrad ner mot hennes svank och hela tiden manar henne djupare, närmare, tätare...

För då kan hon trilskas. Hon älskar det. Ögonblicket när det inte finns någon återvändo & förståelsen & ömsesidigheten är total, lusten & kåtheten, och hon vill och han vill , lika mycket, men hon vill inte alltid bara luta sig, hon vill bli upptryckt tätt mot väggen, pressad intill, bli upplyft, infångad, gripen. När hon inte kan komma loss, då njuter hon som mest, då kan hon släppa all kontroll. Tillåta sig vågor och åter vågor av massiv njutning, som vräker sig över henne, genom henne, uppslukar hennes väsen & omfamnar allt som är hon.


Samtidigt så undrar hon vad det är som gör att hon blir så uppmärksammad. Vad kan det vara? Hon ser sig själv i spegeln.

Är det hennes djupgröna, gnistrande & havsskimrande lekfulla & livfulla ögon? Eller hennes öppna karismatiska & kärleksfulla, ömsinta & innerliga, självmedvetna och reflekterande men ändå genuint ödmjuka och omtänksamma personlighet? Hennes fina små toppiga och väldigt känsliga bröst, med bröstvårtor som alltid strävar mot tyget?
Hennes sensualism, hållning, hals, haka, nästipp, ett höjt ögonbryn, läppar, det illmariga leendet? Vad?

Kan det vara hennes långa vilda, lockiga, vackra hänförande mjuka, gnistrande röda hår?

Hon övar på att niga i spegeln, en duktig flicka kan niga väl, och varje gång hon niger, och tar spjärn mot väggen med en sidoblick i spegeln, så trycks hennes knän emot varandra, hon är rak i ryggen, svankar lite och hennes stjärt får full frihet att öpnna sig mer och det känns som hon skall grensla en grov, hård och bultande het & våt kuk och hon blir så kåt!
Ibland känner hon sig som en katthona. Vill åla längs med golvet och jama ylande, lämna snigelspår av slidsekret längs govlet, puta med rumpan och stöna högt ihållande, hon blir som besatt, förhäxad & klarar nästan inte ens av att smeka sig själv, det gör ont, värker överallt, så kåt blir hon. Hon vill bara bli uppfylld, lägga benen i kors och krama om något kännbart djupt inom sig.

Hon är så vällustig.


Tiden räcker sällan till. Att nå ända fram.
Kåtare än på mycket länge, så torkar hon sig hastigt. Ännu halvfuktig drar hon snabbt på sig kläderna hon lade fram kvällen innan, alla dessa tidiga mornar, och småspringer mot tåget. Får färg på kinderna, drar djupare andetag, skrattar åt mannen som står och putsar fönster - efter de slarviga målarna som busvisslade efter henne för bara ett par dagar sedan - som sprejat det stora glaset med en tryckluftsmaskin & färgborttagningsmedel, som står beredd att skrapa bort allt lödder... men som just nu står stilla som en staty, fastfrusen i sin rörelse och vrider sig runt sin egen axel efter dig när du passerar...


Hets. Trappor. Skor. Ibland så är balansen tokig för någon på trötta ben.
Rödluvan svär sällan. Åtminstone inte inför främlingar. Hon månar om ord, sin röst och om språket, om vad hon förmedlar till medmänniskor. Men när hon tappar besinningen och tålamodet. Sitt omtalade tålamod.
Då rodnar även den grövsta repslagare.

Och hon är ljudlig, hon hörs långväga, speciellt i en tunnel. Det är precis som när hon njuter, stönar, låter och skriker av hjärtats lust, hon är intensivt passionerad i allt hon företar sig. Varför förminska sig själv? Det där har hon aldrig förstått. Hon ger av sig själv helhjärtat, alltid. Där finns ingen kompromiss. Att använda lungornas fulla kraft och rösten till sin gräns, det är också en njutning. Hon är fortfarande så frustrerad.

Gick skon sönder? Vilka underliga tankar och prioriteringar som far genom oss när vi råkar ut för en aldrig så liten olycka. Här har hon förmodligen stukat foten, kan knappt stå på benen, redan som det är och oroar sig för en sko. Hon skrubbade sig på knäna, ena handflatan är sårig, och armbågen ömmar, den fina nya korta kjolen höll, allt sitter kvar, upphetsad, stressad, febrilt letar hon efter sin tappade väska, där ligger den och skon bredvid, klacken ser hel ut...

Hon böjer sig ner, flinar lite för sig själv, här står jag och niger tänker hon och rodnar lite lätt...

precis just då, hör hon en röst.