Sejdeln

Nattmörkret har fallit. Det ser ut att bli en mörk och kall natt. Månen och stjärnorna skyms av mörka moln. Någonstans ylar en varg. Dess sång påminner om de bistra tider som kommer med vinterns köld.
Ur fönstren på värdshuset Sejdeln lyser det varma ljuset av en sprakande eld. Sejdeln är ett äldre timrat hus med fler minnen och skavanker än de flesta husen vida omkring. Alla möbler förutom en stor dammig skinnfåtölj vid eldstaden är gjorda i trä. Fåtöljen ser inte ut att vara använd eller ens rörd på flera år. Under den verkar en spindel ha gjort sitt hem då ett dammigt spindelnät syns mellan trägolvet och stolen. Borden är stora och stadiga men börjar bli till åren och har fler repor och märken än en snickares arbetsbänk. Även sittbänkarna och stolarna har sett bättre dagar. Det händer då och då att någon tjuter till av en ovälkommen sticka i baken. Stamgästerna vet dock om att man ej skall skjutsa efter för att ge plats på Sejdelns bänkar. Endast bardisken är nyslipad och oljad. Lukten av nyoljat trä ligger fortfarande kvar fast det gjordes för två veckor sedan. Här och var hänger det oljelyktor i taket och på borden står vaxljus som ger värdshuset en skuggrik men varm atmosfär.

För tillfället sitter ett tiotal människor och samtalar över en bit mat och dryck. Sorlet av de samtalande gästerna frambringar ett leende hos värdshusvärden. Det är kvällar som denna han kommer ihåg varför han valde detta yrke, han helt enkelt älskar det. Värdshusvärden, Erik Storbuk (namnet har gått i generationer och ger en ganska rättvis bild av släktledet), en redig karl som tycker om mat och dryck lika mycket som en maskros tycker om solljus, köpte Sejdeln för många år sedan och har tillsammans med sin runda och vänliga hustru Sanna fått det till ett respekterat värdshus som nu är vida känt. Många köpmän gör sej mer än gärna en liten avstickare för att få sig ett skummande stop på det lilla trevliga värdshuset. Erik ser till att ha god service och att hans gäster har en trevlig lugn stund då de är här. Han trodde sig ha varit med om det mesta en värdshusvärd i en liten by kan vara med om, men till och med mjölnarens ölhävarrekord skulle blekna i jämförelse med denna kväll.
Han skulle aldrig glömma denna natt så sant som om björnbärsgelé passar till griljerad hjortsadel!

Det hela började med att tidigare på dagen då regnet piskade mot fönstren och åskan dundrade så fönstren skallrade. Maken till oväder hade inte skådats sedan hösten för tio år sedan. Han hade stått och samtalat med ett par av bönderna som tagit skydd från regnet i värdshuset då dörren öppnades och en dyvåt ung kvinna klev innanför dörren som blåste igen med en smäll. Hon hade blicken vänd mot golvet och ställde ifrån sig en välpackad blå ryggsäck i grovt tyg. Hennes hår hängde klistrat efter hennes ansikte då vinden nästan måste ha blåst omkring med henne. Hennes himmelsblåa klänning var genomvåt och hennes mörkblå långväst droppade av regnvatten. Eriks fru Sanna tog fram en handduk underifrån disken och skyndade sig mot den lilla kvinnan som stod och tvinnade regnet ur sina kläder.
– Kära hjärtanes! Kom får jag torka dej innan du blir förkyld.
Den lilla kvinnan tittade upp och skrattade glatt och hennes våta ansikte lyste av glädje då hon tog emot handduken.
– Tack. Jösses vilket härligt väder! Riktigt uppiggande. Ni skulle ha sett, blixten slog ner bara ett par famnar ifrån mej, vilken smäll!
Det hade blivit tyst i värdshuset och alla stirrade på henne då hon talade om denna mindre naturkatastrof som om det vore det bästa som hänt på länge medan hon ogenerat skakade på huvudet så vattnet yrde och torkade sig med handduken hon fått av Sanna. Hon måste vara tokig, tänkte Erik. Men så såg han amuletten som hängde i ett halsband kring hennes hals. Det var en vacker rund platta i silver med en gyllene blixt på. Det var symbolen för Marduk, stormens och vädrets gud. Inte undra på att vädret är som det är! Bönderna verkade också ha sett hennes medaljong för de stirrade på henne med oro i blick. Oväder är ju inte precis vad en bonde behöver just före vintern. Sanna visade den unga kvinnan till ett rum där hon kunde kamma sitt långa hår och byta om till ett par torra kläder. Gästerna återgick till sin mat och dryck och strax därefter så var allt som vanligt igen. Ett par minuter senare kom Sanna och den unga kvinnan tillbaka till skänkrummet igen. Kvinnan hade tagit på sig ett torrt ombyte som såg exakt likadant ut som de våta kläderna hon nyss haft på sig. Men nu då hon fått håret från ansiktet och kammat det så syntes en vacker tiara i silver vid hennes panna. Hon var en slank ung kvinna med midjelångt mörkbrunt hår. Hon var vacker, ja enormt vacker faktiskt, tänkte Erik. Han log lite då han kom på sig att stirra som en ung pojkspoling igen, men kom snabbt tillbaka till jorden igen då den smärtsamma verkligheten träffade honom i sidan av form av en mycket vass hustruarmbåge. Han gnuggade det ömma området med handen och klappade sedan skrattande sin fru på rumpan.
- Ja min älskade hustru, du behöver inte vara orolig, jag har bara ögonen för dej, det vet du.
Faktum var att Erik älskade sin fru mer än allt annat och det visste hon. Det syntes dessutom på hennes lilla odygdiga leende då han sade det åt henne. Hon ville bara markera som en god hustru bör då det gäller tittandet på andra kvinnor.
Tydligen var det fler som märkt den unga kvinnans förvandling för det hade blivit tyst i värdshuset igen. Men då kvinnan hoppade upp på en av de höga stolarna vid disken och beställde in ett stort glas rött vin så dröjde det inte länge innan sorlet kom igång igen och någonstans bland gästerna kunde Erik höra hur några av bönderna som klagade över ett värkande smalben eller revben. Med ett litet leende så fortsatte han att torka av ett par nydiskade stop medan Sanna hällde upp ett glas vin åt den unga kvinnan som redan börjat tala med Sanna som om de två hade känt varandra i flera år. Kvinnan hade presenterat sig som Sol, prästinna av Marduk. Hon var på genomresa och väntade på ett par vänner som skulle komma idag eller de två följande dagarna så hon passade på att hyra ett rum och hon betalade med guld! Guld som är så sällsynt, hon måste vara välbärgad tänkte Erik och nickade gillande för sig själv, hoppas hennes vänner är det med.

Det gick ett par timmar. Regnet därute hade lugnat ned sig något till ett ”vanligt” oväder. Tiden måste vara kring midnatt och en del nya gäster hade kommit ty det var helgdag imorgon så folk kunde kosta på sig en natt med att slappna av och festa lite efter den tunga arbetsveckan. Stämningen var gemytlig och folk surrade med varandra. Tre av de lokala spelmännen hade börjat spela på sina instrument och några av de överförfriskade gästerna hade stämt upp i en liten slagdänga. Pipröken låg som en grå spindelväv vid takbjälkarna. Den enda platsen som ingen suttit på eller satt vid nu var den stora stoppade läderfåtöljen som stod framför den öppna eldstaden. Alla verkade undvika den som om den vore besmittad och det dröjde inte länge innan Sol frågade Erik hur det kom sig. Erik tittade bort mot fåtöljen och rös till.
– Ja frun…
– Säg Sol, det gör alla andra. Men jag avbröt dej, fortsätt och kan du vara så snäll att hälla upp ett glas vin till?
Erik korkade ur vinflaskan igen och hällde upp ett nytt glas.
– Ja, fr..Sol, det är en kuslig historia. Sade Erik med låg röst.
– Oj, det låter spännande, jag älskar historier, fortsätt. Sade Sol med en upprymd röst och började sippa på sitt vin.
– Jo vi hade en gammal kärring som bor här i trakterna. Hon var en häxa ser du…
– En häxa!? Utbrast Sol och var nära att spilla ut sitt vin.
- Huvva! Fortsätt! Fortsätt!
Sanna såg på sin man som nu hade satt sig ned på en stol mittemot den storögda unga kvinnan som nu höll i sitt vinglas med båda sina händer för att inte spilla ned sin vackra klänning. Sanna log då hon såg hur hennes man stortrivdes, han hade alltid gillat att berätta saker och nu hade han funnit en hänförd publik så hon lät honom hållas och tog hand om beställningarna själv.
- Jo ser du, en riktig packa var hon. Det är hennes fåtölj, hon lät ta den hit för hon tyckte om att sitta vid elden och dricka varm cider med en kanelstång i. Ingen vågade sitta i hennes stol för hon kunde vara riktigt ond ser du. En gång så var det en ung köpman som var på genomresa och han blev lite överförfriskad och sa åt gumman att flytta sin beniga rumpa ur stolen så han fick sätta sig i den. Ja, hon titta bara på honom med sina starriga ögon och gjorde nått viftande med händerna och sa nått som ingen hörde vad det var. Mannen skrek till och sprang ut som om han hade ett spöke efter sig. Vi fann honom dagen därpå i diket nere vid kvarnen. Han låg med ansiktet förvridet i skräck å ena handen om hjärttrakten, stackaren måste ha dött i hjärtsvikt. Men gumman hade bara myst och beställt in en till cider.
- Men varför körde ni inte iväg henne då?! frågade Sol med upprörd röst.
- Ingen vågar. Det är inte första gången det händer att någon blir dålig eller rent av går å dör efter att ha råkat i oväder med gumman.
- Men du sa ju ”var”. Om hon är död så är det väl bara att kasta ut åbäket om nu ändå ingen vågar sitta i den?
- Död? Nädu, hon var gammal redan då jag köpte det här värdshuset för många år sedan. Hon brukar försvinna nått år då och då men hon kommer alltid tillbaka. Hon kastade dessutom något slags damm på fåtöljen och sade att om någon skulle sitta i den eller ens flytta den, ja till och med röra den så skulle denne bli förbannad eller värre. Självklart så råkade smeden snubbla på den en gång och stötte tån. Han skulle just till att göra ved av den en gång för alla då han plötsligt blev blind och har inte sett sedan dess.
- Blind!? utropade Sol och stirrade bort mot den mörka fåtöljen.
- Jo det är så sant som jag står här. Sedan dess har ingen vågat sig nära den, det är därför inga bord står nära den, så ingen skulle råka röra den. Ja det är den enda nageln i ögat på min lilla rörelse.
- Oj så hemskt, det blev så spännande att jag måste gå på uthuset, ursäkta mej. Sade Sol med fnittrig röst.
- Gå in i köket så visar frugan dej till vårt eget så slipper du gå ut och blöta ned dej igen. Sade Erik med en faderlig röst.
- Åh jasså, så praktiskt.

Sol hade gått iväg och Erik satt och tittade bort mot fåtöljen och önskade att det han berättat bara var en påhittad historia. Men så var det inte och han bävade för den dagen då häxan skulle komma tillbaka. Han var livrädd för henne.
Som på beställning så slogs ytterdörren upp och den kalla regnfyllda vinden svepte in i skänkrummet och alla vände sig mot dörren för att se vem som kom. Först syntes inget i mörkret utanför, men så kom en gestalt gående in i ljuset och stannade innanför dörren. Sorlet och musiken dog ut ty gestalten som stod vid dörren var ingen från trakterna. Mannen stod lutad mot en hög stav som såg ut att vara gjord i någon sorts matt silverglänsande metall, beslagen med fyra stycken nattsvarta och metalliska band och dess topp var krönt av fyra demoniska klor som var krökta runt ett knytnävsstort klot av bergskristall. Handen som höll i den smäckra staven var sjukligt vit i hyn. Främlingen var klädd i en svart kåpa som hade smala och intrikata silverbroderier längst kanter och sömmar. Kåpans huva var dragen över huvudet så det enda som syntes av ansiktet var ett vitt skägg som sträckte sig ned på hans bröstkorg. Kåpan var ihopdragen av ett svart läderskärp med ett vackert silverspänne föreställande en eldsflamma. I bältet vid mannens högra sida hängde en svart läderväska, stor nog för att rymma en bok. På bältets vänstra sida satt en välfylld penningpung och en vackert utsirad dolk vars hjalt var mejslad att likna en tanig liten gammal man med ett långt skägg. Över sina axlar hängde en mörkgrå vadmalsmantel. På mannens högra axel satt en uggla uppflugen och blickade ut över värdshuset med sina kloka gyllene ögon. Med ett skri så kastade sig ugglan upp från mannens axel och flög upp till en av takbjälkarna där den satte sig och började putsa fukten ur sina fjädrar, en ensam vit fjäder dalade sakta mot golvet och alla stirrade efter den. Då den nådde golvet så hördes ljudet av dörren som slog igen och alla hoppade till och titta åter på den mörkklädda mannen som inte rört sig. Dörren måste ha blåst igen, eller? Den mörkklädde mannen började gå mot bardisken då han stannade upp och började hosta otäckt. Erik som var en snäll man, var på väg att ställa sig upp och fråga mannen om denne behövde hjälp, men mannen slutade hosta och verkade återhämta sig och fortsatte fram till disken där Sanna stod med orolig blick. Erik skyndade sig dit och frågade med ett försök till stadig röst:
- God kväll främling, vad får det lov att vara?
Mannen svarade med mörk och dov röst:
- Vatten, varmt vatten som jag kan blanda mina örter i.
Han lade sin vita hand på disken och klirrandet av mynt hördes.
- Och lite kött åt Vitner då han kommer ned igen.
Han tog tillbaka handen och på disken låg två blänkande guldmynt.
- Oh, men jag har inte växel på det där ens om jag skulle dra in stamgästernas kredit herrn…
- Ingen fara, behåll det, men se till att jag får det jag vill ha utan att behöva fråga efter det två gånger.
- Ja visst herrn, skall bli herrn.
- Vin, rött vin, det dyraste du har, värm det lite åt mej.
Sedan vände mannen sig om och kastade bak sin huva, ett sorl gick genom värdshuset, mannen var albino, hans hud var blek, hans hår och skägg var vitt som nyfallen snö. Hans ögon, ingen vågade möta hans blick ty ögonen var röda som rödaste blod och tycktes nästan glöda likt ett par ljungeldar.
Efter att ha spanat ut över skänkrummet så stannade hans blick på den välstoppade fåtöljen vid eldstaden och med bestämda steg närmade han sig den. Erik som höll på att blåsa dammet av den gamla vinflaskan han hade gömd bakom bardisken såg i ögonvrån vars mannen höll på att gå och var nära att tappa flaskan då han ställde sig upp för att försöka hinna stoppa mannen. Men främlingen var redan framme vid stolen och höll på att borsta av den dammet.

Erik kisade och bet ihop, bered på att höra skriket som skulle komma vilken sekund som helst. Främlingen rykte plötsligt åt sig handen som om det låg en huggorm i fåtöljen.
- Nu är det klippt, tänkte Erik.
Men främlingens anlete förvreds i irritation och han kastade ut med handen som om han föste något åt sidan samtidigt som han sade något som på ett språk som inte verkade vara menat för människotungor. Det dammade till på fåtöljen och ett blodisande skri hördes, ett skri som fick två av de kvinnliga gästerna att svimma och männen att blekna. Då skriet tystnat så fnös främlingen och satte sig tillrätta i fåtöljen med staven över knäna och sina vita händer utsträckta i en girig gest mot eldens värme. Eftersom det nu var helt tyst i lokalen förutom sprakandet av elden så hördes mannens låga röst:
- Hur blir det med vattnet och vinet?
Erik som bara stod och gapade kom till sans och hällde snabbt upp varmt vatten i ett stop och skyndade sig fram till mannen.
- Var så god herrn, ditt vatten. Och vinet är på väg.
Då hördes en ung klingande röst:
- Oj vad det var tyst här då? Har någon dött? Frågade Sol och tittade sig omkring.
- Nämen, vem är den där gamla farbrorn som satt sig i häxans stol!?
Oj, dumma flicka, tänkte Erik, var tyst med dej annars kommer något dåligt att hända, den här mannen är mäktig och antagligen erfaren i de ojordiska gåvorna!
Men den gamle mannen vände sakta upp sin blick mot Sol och grymtade:
- Hej Sol, jag borde ha förstått att du redan var här med tanke på stormen. Du ser lika ung ut som vanligt ser jag, hmm och lite former börjar du få, i alla fall där bak.
Med dessa ord så vände främlingen flinande åter sin uppmärksamhet åt sin brygd han höll på att blanda, Erik kände igen några av örterna som giftiga och svalde hårt och tittade tillbaka på sol som närmade sig fåtöljen i rask takt, hennes kinder var röda och det formligen blixtrade ur hennes ögon.
- Morgrim Snöhök din gamla gubbe, fastän du är ful och dum så är det roligt att se dej igen!
Sol hängde sig runt den gamla mannens hals och gav honom en redig kram. Mannen som kallades Morgrim lyckades på något mirakulöst sätt hinna få undan den heta brygden utan att spilla en droppe. Med lite besvärad röst så svarade han:
- Hrrrm, ja errh det är kul att se dej med.
Ett flaxande ljud hördes och den stora ugglan kom nedflygande för att sätta sig på Sols axel.
- Hej på dej Vitner, hänger du med gamle Snöhök fortfarande?
- Jaha, så man är redan bortglömd va?! hördes en gammal sprucken röst.
- Ah, ledsen Demens, jag trodde du sov, sade Morgrim och plockade upp den konstiga dolken han hade i bältet.
Den gamle mannen på dolken sträckte ut sina små metalliska armar i en överdriven gäspning och hytte sedan med näven mot Morgrim.
- Ja, om du slutar upp med att stoppa mej i skidan hela tiden så kanske jag får vara vaken mer än ett par timmar åt gången! Och du skulle bara våga använda mej att röra om din äckliga soppa igen, jag kan ju börja rosta för bövelen!
Någonstans i skänkrummet hördes ett klirr då ett glas tappades. Sols ansikte lystes upp som om en tanke just slog henne.
- Åh ja ni får ursäkta att vi skrämde er, men jag lovar vid Marduk att vi är snälla, ja i alla fall jag, snälla fortsätt spela, jag känner för att sjunga lite, vill ni göra mej sällskap Snöhök och Demens?
- Skulle inte tro det. Sade de två gamla gubbarna samtidigt.
Kort därpå hördes prat, skratt och musik igen från värdshusets skänkrum och natten förflöt utan fler överraskningar.

Tidigt morgonen därpå, innan Erik hade hunnit öppna värdshuset igen så bankade det våldsamt på dörren. Det lät som om dörren skulle ge vika vilken sekund som helst. Många hade sovit över på värdshuset för att slippa gå hem i ruskvädret. De flesta satt och åt frukost när bankandet på den låsta dörren började. Erik rusade till dörren och öppnade den innan personen på andra sidan skulle till att sparka in den. Han fick just upp dörren och hann just kliva undan innan han blev knuffad ur vägen av en grov och muskulös dvärg iklädd en kraftig ringbrynja, låga skinnstövlar och vadmalskläder. Dvärgens ansikte var ärrigt efter mången strid och hans långa mörka skägg var instoppat i det breda läderbältet kring hans ringbrynjeklädda midja. I bältet hängde två handyxor och han höll i en större runbeklädd stridsyxa i sin högra hand. På huvudet bar han en rund hjälm med nässkydd. På ryggen bar han den största ryggsäcken Erik hade sett, fullproppad med saker och det hängde grytor, ett rep, en änterhake, en liten vedyxa och facklor på dess utsida. Dvärgen gick raka vägen fram till bardisken och lade upp sin tunga yxa på den med en smäll.
- Vem skall man måsta hota för att få lite öl i sig på det här stället!? Ropade dvärgen och tittade sig omkring.
- Ett ögonblick herrn, det kommer, sade Erik medan han skyndsamt hällde upp ett redigt skummande stop öl åt den nykomne gästen som formligen slet det ur handen på honom och svepte det utan att svälja eller spilla en droppe, bara ett slurpande ljud följt av en rungande rap och smällen av ett tomt stop som slogs i bardisken var det enda Erik hann uppfatta.
- En till, den förra känner sig ensam å vill ha sällskap!
Då Eric höll på att fylla stopet åt den nykomne dvärgen, hördes en röst från den fortfarande öppna ytterdörren. Rösten kom från en storvuxen kvinna klädd i jaktkläder och över den en brun rustning av nitat läder. I ena handen bar hon en långbåge av gnistrande silver och den andra höll hon sluten kring axelremmen på en ryggsäck hon bar på ryggen.
- God dag i stugan, ursäkta min burduse väns sätt, vi har gått hela morgonen, men Murin kan nästan lukta sig till en ölstuga.
- Ah, ingen fara, kliv på, kliv på, får det lov att vara något? svarade Erik som hade på känn vad som skulle komma härnäst.
- Ja tack, jag tar ett stop öl jag med, ryktena säger att du inte späder ut din öl krögare, det är en ovanlig sak i dagar som dessa och jag vill gärna prova om det stämmer. Sade den stora kvinnan.
Erik log och hällde upp ett stop öl och ställde det på disken. Kvinnan lade ifrån sig ryggsäcken och satte sig vid disken för att smaka på ölet.
- Mmm, ja sannerligen, outspätt och gott. Säg mej, vi söker efter två av våra vänner som vi skulle möta här, har dom kommit, du kan omöjligen ha missat dem om de varit här. En av dem är en prästinna av Marduk, en liten storögd och vacker kvinna. Den andre är en kåpklädd äldre man med vitt hår och hy, hans ögon är blodröda, han borde ha en uggla med sig och går alltid lutandes på sin stav.
Erik skulle just till att svara då en kvittrande röst hördes.
- Merona! Murin!
Sol formligen svävade nedför trappan från övervåningen där sovsalarna fanns. Hon kastade sig runt halsen på den skrattande kvinnan som måste vara Merona som lyfte upp sol en fot från marken och snurrade runt ett par varv av förtjusning.
- Sol! Det var inte igår! Det här måste firas! En öl till krögare! Brölade Murin med sin grova dvärgstämma.
- Så ni har kommit. Så trevligt. Hördes en röst från trappan.
Där stod Morgrim lutandes mot sin stav, hans sneda leende och glänsande röda ögon skvallrade om att han var glad att se de nykomna.
- Morgrim. Sade Merona med en kort bugning med Sol fortfarande hängandes runt halsen.
- Snöhök! Min gamle vän kom å ta ett stop med mej! Ett stop till Snöhök å två till mej! Ropade Murin och höjde sitt stop i hälsning.
- Haha, du vet att jag inte dricker öl, men om du insisterar så skall jag gladeligen ta ett glas vin med dej. Sade Morgrim och gick ned till sina vänner.

Därpå följde en mängd handskakningar och ryggdunkningar och det lilla sällskapet satte sig vi ett bord nära elden. Morgrim knuffade den gamla fåtöljen mot bordet och satte sig i den. De beställde in frukost och började genast samtala om gamla minnen och äventyr.
- Vilka dagar! Tänkte Erik förtjust. Hans nykomna gäster betalde mer i dricks än han tjänat i veckor och de drog till sig nyfikna bybor som storögt satt trollbundna och lyssnade på historierna som berättades. Då och då så stärkte Morgrim mystiken i historierna med att låta små scenarion utspela sig i gnistrande färger i luften. Tiden fortlöpte och berättandet och festandet pågick långt in på den sena natten. Fler bybor hade kommit för att se vad allt stoj och ljud kom ifrån och de flesta stannade kvar och festade. Så här många besökare var det länge sedan det lilla värdshuset Sejdeln haft. Mjölnaren och dvärgen tävlade om vem som kunde häva mest öl och fast än dvärgen hade druckit många stop innan så vann han med råge och bjöd sedan den chockade mjölnaren på ett stop som tröst. Merona och Sol satt och samtalade med Sanna och ett par till kvinnor från byn, då och då stämde de upp i sång. Morgrim satt tyst i den stora fåtöljen och rökte på en långskaftad pipa och tittade på bordet framför sig. På bordet låg ett nött schackspel uppradat och mittemot Morgrim satt den levande dolken Demens med sitt blad nedkörd i bordets trä så han kunde se ut över brädet.
- Ha! Klåpare! Nu tar jag ditt torn! Pep Demens skröpliga röst förtjust.
- Ett billigt pris min vän, ett billigt pris. Sade Morgrim och flyttade upp sin dam i schack.

Natten flöt på, utanför hade det börjat snöa och en kall vind drog in över byn där det lilla värdshuset Sejdeln fanns. Någonstans hördes en varg yla, han välkomnade vintern. Vid skogens rand så blickade ett flertal svavelgula ögon in mot den lilla byn, ett par vita huggtänder glänste till, ljud från rustningar och vapen skramlade.
- Ja, inatt skall vi ta byn, den skall bli vår och människorna skall mätta våra magar med sitt söta kött, ikväll skall vi festa! Hördes en väsande och rovdjursliknande röst.
Till svar vrålade ett femtiotal rustningsklädda gestalter sitt hemska stridsrop och likt en våg av mörker så började de storma mot den intet ont anande byn.

Dörren på värdshuset kastades upp och in stapplade en ung man. Han var blek som paltdeg i ansiktet och han pustade hårt som om han sprungit för sitt liv.
- Dom är här! Trollen kommer! Jag har sett dem! Vi är förlorade! Ropade han med skräck i rösten.
Kalabalik och tumult utbröt, folk rusade ut ur värdshuset för att skynda sig hem till de sina och försöka skydda sina familjer. Endast fyra personer tog det hela med ett lugn. De nykomna gästerna tittade på varandra och utan att säga något så plockade de sina saker och gick ut mot den annalkande vågen av de vildsinta bestarna som kom rusande in mot byn mellan träden.
– Jag hatar troll. mumlade Murin med sin yxa i handen.
– Jag med, skulle du kunna göra lite ljus Morgrim? svarade Merona och lade en pil på sin båge.
– Troll luktar illa och är fula, men det skulle vara bra att se dem Morgrim. Sade Sol med rynkad näsa, små blå gnistor hade börjat spela över hennes hår som dansade i vinden. Hennes tiara hade svagt börjat glöda med ett blått sken.
– Var bereda allihopa, jag skall ge er ljus och mer därtill, INGEN skall anfalla en försvarslös by och komma levande därifrån med det. Helst inte troll.
Med dessa ord så höjde Morgrim sin stav mot den mörka himlen och uttalade ett kort formel. Den runda kristallen på hans stav formligen exploderade av ett eldgult sken, starkt som ett kraftigt fyrbåk, som lyste upp hela byn och de annalkande bestarna som kisade och väste mot det starka skenet.
- Ja, vi hann i alla fall ta ett glas tillsammans, sade Morgrim med ett grymt leende.
Sedan välde vågen av troll in över dem.

Slut.